torsdag 5 februari 2015

Ändringar i Bloggarkivet a.k.a Början till slut

Hej kära vänner.
Nu har jag gjort den liten, minimal ändring, förhoppningsvis till det bättre.
I fliken bredvid mina berättelser/inlägg har jag nu gjort så de börjar med de första inläggen och går sedan framåt tills det senaste.
Så man slipper börja läsa slutet på en novell och sedan behöva skrolla ner till början av den.

Så nu börjar det från början till slut. Är det något ni funderar på så tveka inte att lämna en kommentar.

fredag 5 december 2014

Slutet av Vad föder döden?


Här är slutet på min kort novell Vad föder döden?

Hoppas ni har gillat den och kanske kommer det en fortsättning. 

--------------------------------------------- Sista delen --------------------------------------------


av

Vad föder döden?



- Varför opererar ni oss inte ifall vi har cancer? Vi har ju fått en diagnos.

Den kvinnliga doktorn svarar.

- Man opererar aldrig cancer patienter så länge man inte ha gjort månader av studier. På er har vi absolut ingenting, mer än att ni är inskrivna för operation. Så fram med armen. Karl, Veronika du kan följa med David och Björn här.

Veronika säger hejdå till Karl och går iväg med de två andra doktorerna. Han räcker fram armen till den kvinnliga doktorn. Hon visar att han kan sätta sig på sängen med papperslakan på, så hon kan ta ett blodprov. Karl sätter sig ner på det kalla pappret, som skrynklar sig under honom och säger sitt fullständiga namn och personnummer, hon antecknar innan hon fortsätter.

- Det kommer sticka till lite, men du är väl inte rädd för sprutor.

Karl ler och svarar,

- Jag gillar inte sprutor, i samma sekund som han säger det kör hon in den två centimeter långa nålen i armvecket på honom.

Han biter ihop och ser hur hon tar ett provrör, hon fuller upp det och sedan tar hon ett till.

- Hur många behöver du? Säger han sammanbitet till henne.

- Jag behöver 4 stycken. Men du har så mycket blod så det är ingen fara.

Karl försöker le utan att det ska se påtvingat ut. Han tittar på den andra doktorn som granskar honom,

- Jag skulle vilja ta en titt på ditt ärr sen,

- aaa vist svara Karl, som är helt fokuserad på blodet som fylls upp i de små provrören.

- så, nu var det klart, säger den kvinnliga doktorn och rycker ut nålen samtidigt som hon håller en gasbinda över sticket.

Hon märker dem med olika klistermärken innan hon reser sig och lägger provrören i en lite hållare.

- så nu kan du lägga dig här medans Tomas tar en titt på ditt ärr. Jag ska skicka dessa till labbet.

Okej, svarar Karl.

Dr:Tomas säger till honom,

- Ta av dig din T-shirt och lägg dig ner här.

Karl tar av sin röda T-shirt och lägger sig ner på det kalla pappret. Medans doktorn börjar kolla på ärret.

- Ja du, detta blir nog en operation till, ska du se. Hehe, skrattar doktorn självbelåtet. Det svider till och gör ont När doktorn klämmer och känner på ärret.

- jaha... Svarar Karl tveksamt.

- Ja, förhoppningsvis kan vi nog operera dig, så snart du får tid för röngten. Som tur är har vi ju tid i morgon annars . Hehe så länge proverna är fina ska det nog gå, ska du se. Oroa dig inte. hehe

säger doktorn och klappar honom på knät medans han skriver ner lite i en pärm.

- vi får ju hoppas att du kan röntgas nu, du ska ju inte behöva vänta några månader. Säger han med ett leende.

Han reser sig upp och går ut ur rummet. Karl ligger där och ser sig omkring, det är en ganska stor operationssal, Gröna vägar, några afiche om anatomi hänger på väggarna. Hyllorna är fyllda med diverse saker. Tänk att jobba här, bara lämna folk i ett sådant rum och hoppas på att de inte ska röra vid något. Det finns så mycket saker som hans skulle vilja ta en extra titt på i detta rummet. Men det vågar man ju inte riktigt, man vill ju inte göra en doktor arg. Tänker han, sedan börjar han funderar på hur det går för Veronika. Shit va fin hon var, hon var nog den sötaste tjejen han set. Hoppas hon också får opereras samtidigt som mig, då kanske de kan lämna sjukhuset hand i hand. Karl ler stort.
20 långa minuter hinner gå innan dörren till rummet flyger upp. In kommer doktorn med ett brett leende.


- Du! Du har världens tur i dag. Vi har faktiskt röntgen tider nu. Vi kollade upp allting annat också, så ser proverna bra ut efter röntgen så blir det operation som planerat. Bra eller hur?

- aaa vist men va händer med Veronika? säger Karl.

- Oroa dig inte för henne, hon får också tid nu. Vi har ett gäng unga kirurger som är beredda senare. De ska bara äta först, sen kan man ju operera.

- Jaha, svarar Karl förvånat.

- Japp bara ta dina saker nu och följ med mig.

Karl tar sin röda T-shirt, det var det enda han hade. Sedan följer han efter doktorn ut i korridoren. Han visar honom en sjukhussäng som han kan lägga sig på. Två äldre sjuksköterskor nickar vänligt mot honom innan de kör iväg han till röntgen. Vid hissarna får han syn på Veronika som ligga på en likadan säng. Karl ser hur hon sitter och tittar ut i luften, hon får syn på honom och ler. Sjuksköterska ställer hans säng bredvid hennes, Karl tittar på henne och säger.

- Syns vi i morgon då?

- Ja, det hoppas jag. Annars har du ju mitt nummer. Säger hon och fnissar till lite.

Karl ler mot henne och hennes sjuksystrar kör in Veronikas säng in i hissen. Karl ser med ett leende in i hennes vackra ögon, de silvergråa hissdörrarna stängs och hon är borta. Han lägger sig ner mot den mjuka kudden och ler. Nu ligger han med blicken upp i skyn igen. Han börjar tänka på den där dikten, som han kom på tidigare.

”Döden föder kärlek, du blir kär och föds på nytt. Likt en Fenixfågel återuppstår du, ur din egen aska flyger du iväg. Stark av kärlekens kraft känner du dig odödlig. Här kan du flyga högt ovanför molnen, se den klarblåa himlen. Du kan sträcka dig ut till stjärnorna. Nå andra världar, och se samma saker på nytt. Som en extra dimension, färdas du stillastående genom tid och rum. När döden föder kärleken.”

Karl fäster blicken mot det gråa taket. Med ett leende på läpparna tänker han, fan vilken otur jag har. Jag vill ju verkligen skriva ner denna dikten innan den glöms bort. För alltid.







torsdag 4 december 2014

Här är fjärde delen av Vad föder döden?



----------------------------------------- Fjärde delen ----------------------------------------------



Veronika öppnar dörren i samma stund och säger hej.
En barsk gammal Polisman tittar granskande på henne och säger,

- Hej, är det du som är Veronika?

- Ja, svarar hon försiktigt.

- Har ni varit medvetna om vad som precis har hänt här ute? Svarar han allvarligt.

Veronika tittar mot Karl och möter hans blick, sedan svarar hon försiktigt.

- Nä...

Polismannen tittar granskande in på Karl, han ser att de båda har gråtit.

- Stör jag? Det ser ut som du har gråtit? Svarar han i samma tonfall som innan.

- Va...nä... men va är det som ha hänt? Svarar Veronika honom, så han inte ska fokusera så mycket på dem.

Han tittar granskande på Karl, sedan på henne innan han fortsätter.

- jag måste tyvärr meddela er att Greta, din granne har blivit anhållen för mord. Därför måste jag veta om du känner henne? eller har hört, kanske sett något konstigt?.

Veronika tittar förvånat på Polismannen,

- oj, förlåt men jag kände henne inte så bra. Tyvärr, förresten har vi lite bråttom till sjukhuset.

Karl ler mot polismannen,

- aaa, jag ska bara hämta min jacka först,

Polisen ser hur Karl gör sig bered att gå, han flyttar på sig och Veronika tittar på innan hon säger.

- Möt mig utanför om 5 minuter,

Karl nickar lite försiktigt sedan går han förbi henne och Polisen.
Utanför lägenheten är det fult pådrag. Det är Poliser och andra människor överallt, han vet inte riktigt vad han ska fokusera på.

- Akta på dig, säger två stycken som kommer med en bår. De kör nästan på honom.

Massa blodstänk över hela korridoren från tantens lägenhet, något fruktansvärt måste ha hänt. Det är precis som i en kriminalfilm, någon står och tar kort in i hennes lägenhet. Några gubbar, säkert kriminalare står och diskuterar något. Karl kunde inte föreställa sig att det kunde se ut så, verkligt ut. Plötsligt får han lite ont i magen. Han hör inget bebis skrik, inget gällt skrik som ekar genom korridoren. Det suger lite i magen, så som det gör när man vet att något riktigt hemsk har hänt. Karl hoppas över hela sin själ att Skinnskallens bebis är okej. Karl tittar sig omkring för att se om han ser den stora tatuerade mannen, men ser bara poliser. Hissen kommer och han tar den upp till 8 våningen. Fan, tänker han. Jag har ju glömt min dator. Nu kommer jag säkert inte nära hennes lägenhet, fören allt det där polisgrejen är över.
Han skyndar sig till sin lägenhet, öppnar dörren och tar jackan. Karl tittar efter sina nycklar och tar dem från sin svarta bänk. Han stänger och låser. När han är i hissen på väg ner kommer han på att han måste ha sin plånbok med sig. Fan min plånbok tänker han. Karl trycker på stop och hissen stannar abrupt mellan 4 och 5 våningen. Karl känner igenom sina fickor på jackan och hittar den, sedan trycker han på den slitna gröna knappen på väg ner igen. Han kliver ut ur hissen och tittar bort mot Poliserna och utredarna. Karl försöker se om Skinnskallen är där med sin bebis, men han får inte syn på honom. Han vänder sig om och går ut. Utanför ser han hur Veronika står och tittar bort mot poliserna. Karl ställer sig bredvid henne och frågar,

- vet du vad som hände?

- aaa, någon sköt tanten tror jag. Men undra varför...

- mmm, det kan man undra, denna dagen kan inte bli konstigare. Svarar han henne.

- nä...ska vi åka till sjukhuset nu?

- Ja det går vi, svarar Karl

De går till hennes mörkgröna lilla bil, en gammal Nissan.
Den luktar häst och wunderbaum inuti den, han får inte glömma bort att fråga henne om hon har häst tänker han. Samtidigt som hon backar ut och de kör iväg mot sjukhuset.


När de väl kommer till sjukhuset, släpper Veronika av honom för att åka och parkera. De bestämmer att de ska mötas vid akuten. Karl går ditt direkt. När han kommer fram till mottagningen, ser han sig om för att ta en nummer lapp. Men han verkar vara den enda där, Karl går rakt genom det vita rummet, där de becha stolarna står lite överallt. Han tittar efter någon i receptionen men ser ingen, han plingar på ringklockan. Veronika kommer in strax efter,

- Oj, vilken tur, Bara vi här eller?. Säger hon glatt.

- Vi kan ju alltid hoppas att det går fort. Svarar han.

En liten gammal sjuksköterska kommer gående bakom receptionen, hon tittar på dem och säger,

- har ni tagit en nummer lapp?

Veronika och Karl tittar på varandra sedan svarar Veronika,

- vart finns nummer lapparna?

Sjuksköterskan pekar på en pelare längre bort i rummet, Karl går ditt han drar ut en gul lapp ur den röda maskinen. Det känns nästan som om den ska lossna från sitt fäste, så sliten som den är.
Han tittar mot receptionen och visar upp nummer lappen, Veronika tittar på tanten med ett leende och säger,

- så, nu har vi en nummerlapp.

- Bra, men det spelar ingen stor roll just nu gumman. Säger sjuksköterskan bakom receptionen innan hon fortsätter.

- Det är en väldigt lugn kväll, så va har ni för akutproblem.

Veronika ser på Karl som står precis bredvid henne han ler stort mot Sjuksköterskan, innan han säger.

- Humm, vet inte hur jag ska säga detta på ett bra sätt, men asså.... Viktoria avbryter honom.

- Vi har båda cancer, som vi opererades för i morse, men.... Karl fortsätter

- Nu råkar det vara så att...humm hon har min Iphone i magen och jag har hennes i min. Han drar upp sin tröja och visar ärret.
Veronika gör likadant, hon blottar sitt ärr också och nickar med hållande. Sjuksköterskan bakom receptionen lyfter sina ögonbrynen. Hon tittar på de två ungdomarna som står och visar sina identiska ärr. Hon funderar en sekund.

- Jaha...svarar sjuksköterskan.

Karl svarar henne frågande,

- va ska vi göra?

Veronika nickar meddelande, samtidigt som sjuksköterskan tittar på dem skeptiskt innan hon svarar.

- Ja... jag ska hämta en doktor, som får titta på er. Sitt ner här så kommer han strax.

- okej, svarar Veronika, samtidigt som sjuksköterskan går iväg för att hämta en doktor.

De tittar på varandra och ler,

- Undrar om vi tar dagens pris. Säger Karl

- haha, mer årets pris, svarar Veronika.

- Ja lätt som det konstigaste som har hänt.

De småskrattar lite, i samma stund kommer en doktor in i väntrummet. De hinner knappt sätta sig ner.
Doktorn är en ganska lång man i medelåldern, svart hår och bruna ögon. Han tittar skeptiskt på dem och säger,

- så det är ni som har cancer?

- aaa svarar de båda samtidigt.

- humm... driver ni med oss nu? Bara för att vi inte har så mycket att göra? Svarar han lite lätt stött.

- va? nä...varför skulle vi göra det? Svarar Karl förvånat.

- Va heter ni? Svarar han skeptiskt och tar fram block och penna.

De säger sina namn och personnummer, doktorn tittar på dem skeptiskt, innan han fortsätter.

- Vänta här jag ska kolla upp detta, han går bort mot svängdörrarna igen.
- Vänta!, säger Karl, Doktorn vänder sig om, han drar upp T-shirten och visar sitt ärr.

- Ska du inte titta på det först, säger han. Veronika gör likadant och doktorn stannar till.

Han tappar nästan hakan, utan att tveka går han fram till dem han böjer sig ner och tittar på Veronikas ärr, sedan på Karls.

- Vem har gjort detta? Säger han häpet.

- en doktor, svarar Veronika.

- Inte här. Svarar han henne direkt.

- Jo asså det var i morse, svarar Karl.

Doktorn reser sig upp och tittar ännu mer skeptiskt på dem, innan han fortsätter.

- Ni menar alltså, att ni kom hit på morgonen med dödlig cancer och att ni blev opererade, sedan fick ni lämna sjukhuset?

- Ja, svarar Veronika allvarligt och Karl nickar.

- Det var det löjligaste jag har hört. Säger doktorn glatt. Sedan fortsätter han.

- jag ska fan! gå och kolla detta, ursäkta mitt språk. Men detta är ett skämt.

Doktorn vänder tvärt, han går snabbt in genom skjutdörrarna.

Veronika tittar på Karl som brister ut irriterat,

- Vadå ett skämt! ha...varför skulle vi ens...ååå blir så arg...

Hon ler och klappar han på axeln, sedan går hon fram till receptionen och frågar sjuksköterskan.

- Kommer Doktorn tillbaka?

Hon tittar upp på henne, sedan tittar hon ut mot sjukhuskorridoren som hon kan se bakom receptionen.

- det tror jag nog, svarar hon.

Svängdörrarna in till väntrummet flyger upp och in kommer ett gäng olika doktorer kommer in.

- Där är dom, säger deras doktor.

Doktorerna och kirurgerna går fram till dem, de tittar på ärren.

- Absolut inget ärr som jag har sett någon sy här, säger en av dem.

- Nä, jag har aldrig set något liknande. Säger en annan.

De känner och klämmer, innan de ber dem följa med. De drar iväg Karl och Veronika in i ett litet sjukhus rum. De säger åt dem att stanna. Veronika tittar sig omkring i detta rummet. Det ser ut som ett vanligt sjukhus rum, på vägarna händer en afiche om hur kroppen ser ut, på andra sidan vägen är hyllorna fyllda med olika spännande sjukhus saker.
Karl tittar på den något hemska sjukhus sängen med papperslakan, nedanför är en grön papperskorg fylld med lite allt möjligt.
Veronika tittar på Karl som fascinerat tittar sig runtomkring. Hon ler lite för sig själv, han tittar på henne och hon tittar bort,

- Va tror du de kommer göra? Säger han till henne.

- Jag önskar jag visste, svarar hon

- De försöker nog lista ut vad de ska göra med oss, de verkade ju ganska fascinerade över vår historia. Säger Karl, Veronika tittar på honom och fortsätter.

- Jag tror nog att de försöker bevisa att vi att vår historia är falsk. Tor inte du det?

- Jo...de verkar ju som om de driver lite med oss.

Doktorn öppnar dörren och säger

- Kom med här,

Veronika och Karl går ut ur rummet och in i ett annat rum nästan lika dant bara lite större. Där inne står 5 olika doktorer och kirurger. Den kvinnliga i mitten av dem säger,

- Vi har snackat lite, hon pekar på de andra doktorerna innan hon fortsätter.

- Vi måste rönka er, för att senare ta ett beslut. Snittet på era magar är absolut inte gjort på detta sjukhuset.

En annan doktor sätter ett finger i luften och fortsätter att berätta.

- först trodde vi att ni drev med oss. Men vi ser här att ni är inskriva för operation och att ni ska opereras om en timme.

Den yngsta doktorn fortsätter sedan,

- Vi har absolut inga upp gifter om att ni har cancer. Vi kommer ta blodprov. Har ni cancer så kommer vi inte att operera er.

Karl ser chockerat på dem han tittar på Veronika innan han frågar dem.


---------------------------------------------- SLUT -------------------------------------------------


Sista delen kommer i morgon kära vänner.


onsdag 3 december 2014

Tredje delen är äntligen här!

---------------------------------------- Tredje delen ---------------------------------------

av

Vad föder döden?





- Jag behöver verkligen min telefon, kolla här. Den ska vara här.
Karl vänder datorn mot honom och visar med fingret. Bebisen skriker högre och högre, Skinnskallen blänger irriterat på honom sedan går han in i lägenheten igen. Utan att stänga dörren, efter någon sekund kommer han ut med en skrikande röd liten bebis. Han går bestämt fram mot Karl och ställer sig bredvid honom. Han stirrar ner Karl, sedan tittar han på kartan. Mannen försöker överösta den gallskrikande bebisen. Som han håller vaggande i sin famn, bebisens skrik ekar längst med hela korridoren.

- Se! Här, den är här okej! Skinnskallen pekar på kartan och sedan på den mittersta dörren.

- Okej, svara Karl lite tyst.

Mannen blänger irriterat på honom och säger.

- Min kväll är förstör nu! Hoppas du är nöjd.

Karl svarar försiktigt,

- Förlåt det var inte meningen.

Skinnskallen vaggar bebisen försiktigt som slutar att gråta, han ler och går fram till den mittersta dörren och pekar på den, innan han säger försiktigt viskande.

- Denna är det, försiktigt okej! Ge fan i att väcka lillen en gång till, du vet inte hur jobbigt det är!
Karl pustar ut och nickar förstående, samtidigt som Tanten öppnar sin dörr.

- Så, Nu har jag ringt Polisen. De kommer vilken minut som helst, okej. Säger hon irriterat i en hög ton, innan hon smäller igen dörren så hårt hon kan. Det ekande ljudet av smällen blandas av bebisens panikskrik. Karl vet inte vad han ska göra, han bara står där med öppen mun och ser på Skinnskallen. Den tatuerade mannen är helt chockad, hans vener i pannan börja komma fram och han blir nästan lika röd som den gallskrikande skrikande bebisen. Han stirrar hatiskt på Karl, som försöker le sammanbitet. Med bestämda steg går han vansinnigt fram till Gummans dörr. Karl flyttar sig så fort han kan, diskret försöker Karl avlägsna sig från platsen. Skinnskallen bankar på Tantens dörr så hårt han kan, samtidigt som han skriker högre än bebisen.

- Va är ditt problem! Kärringjävel! Ghaaaa, Han sparkar på hennes dörr av ren ilska.

Plötsligt öppnar sig den mittersta dörren precis framför Karl, som försöker smyga iväg.
I dörren står en jätte vacker, blond tjej med lockigt hår. Hon ler mot honom, innan hennes leende avbryts av oro. Hon tittar försiktigt ut över dörrkanten för att se vad som händer. Mannen står med bebisen i famnen och slår på Tantens dörr. Tanten öppnar dörren med ett ryck och börjar skrika.

- Nu har jag ringt Polisen och det finns inget du kan göra åt det.

- Din Jävla kärring! Nu ringer du dem och säger att det inte var något! Okej! Annars jävlar!

- Du kan inte stå här och domdera, ditt dumma helvete.
Mannen pekar ilsket mot Karl och skriker.

- Det är fan inte mitt fel!

Karl tittar på den vackra tjejen i dörren, hon ser chockad ut över vad det är som händer. Han ler mot henne och säger lite försiktigt,

- Snälla, får jag komma in bara en sekund.

- vist, kom du in, säger hon utan att tveka.

- Tack, shit va jobbigt det blev. Svarar Karl så fort han har kommit in i hennes lägenhet och dörren har stängts.

- mmm, svarar hon bestämt. Innan hon fortsätter.

- Du råkar inte ha min Iphone med dig?

Karl ser frågande på henne, innan han svarar tveksamt.

- Nä...

Han tittar sig om i lägenheten och ser att hennes lägenhet är nästan lika dan som hans, hon har också ett köksbord på precis samma ställe som han. Vid bordet ser han massa tränings saker och en vit hockey bag som ligger utriven på bordet, hon har dator stående där också. Precis som Karl hade det, han visar henne sin dator och säger.

- Titta här! Jag har tappat min Iphone och den ska vara här, Se! Säger han till henne.

Hon tittar förvirrat på honom och rättar till sitt lockiga hår, hon går till köksbordet.

- stanna här, säger hon till honom.

Hon hämtar sin dator, hon bär ett par slitna svarta mjukisbyxor från Nike och ett ljusblått linne. Datorn är ljusrosa och har några frukt klister märken på sig. Karl ler och visar att hans också har klistermärken på sin, hon ler och säger.

- ååå du är lika barnslig, hon visar sin skärm.

Till Karls stora förvåning har hon också ”Find my Iphone” sidan uppe. Det är en blå prick precis där han är och hennes höjdskillnad är precis lika dan som hans.
Karl säger förvånat,

- asså du måste ha min telefon,

Hon tittar på honom och säger,

- Nej, du måste ha min... Titta här. Hon visar kartan ännu en gång för honom.

Karl visar sin dator och pekar på sin karta,

- Nej, men asså jag har inte din, kolla här du måste ha min.
Tjejen tittar på honom tveksamt, Karl suckar djupt innan han fortsätter.

- Jag har haft världens värsta dag, bara så du vet.

Hon ser tveksamt på honom, hon räcker fram handen och säger

- Hej, jag heter Veronika, Karl skakar hand med henne och presenterar sig.

- Hej, Jag heter Karl,

Hon fortsätter.

- Hej Karl! Jag har haft den absolut värsta dagen i mitt liv, så snälla ge tillbaka min Iphone.

Karl blir lite irriterad,

- Heej Veronika, jag har haft en dubbelt så hemsk dag som dig, så snälla ge tillbaka min telefon.

Veronika tittar chockat på honom innan hon svara,

- 110% att jag har haft en värre dag än dig, jag har haft en så dålig dag att du aldrig kan väga upp det.

Karl ler och svarar lite i samma tonläge som henne.

- jag kan dubbla dina 110% och ändå... har du en bättre dag än mig. Sååå ge tillbaka min telefon nu.

Veronika ler sammanbitet innan hon svarar,

- okej, om det ska vara på det viset. Hon ställer ifrån sig sin rosa dator på den vita avlastningen bänken i hallen. Sedan går hon in i köket hon öppnar en kökslåda och rotar runt i den, hon tar ut en gammal röd telefon.
Veronika lägger den på köksbänken sedan går hon in i sitt vardagsrum, Karl kan höra hur hon rotar runt frustrerat i någon låda. Hon gnyr till lite precis som om hon fick ont, sedan kommer hon ut mot köket igen. Hon håller sig om sidan, som om hon har ont på samma ställe som han har.
Veronika sätter i ett SIM-kort i den gamla telefonen. Hon går bestämt fram till honom och ställer sig bredvid Karl. Hon knappar in ett nummer i telefonen sedan trycker hon på ring.

- Nu ska vi se säger hon och ler lite.

Karl känner en isande smärta genom hela kroppen, det gör så ont att han viker sig. Han försöker lägga ner datorn på golvet, men tappar den. Det vibrerar innanför ärret, det gör så in att han inte vet vart han ska ta vägen. Han har ingen luft i lungorna att skrika med för att det gör så ont. Veronika läger ifrån sig den gamla telefonen, sedan börjar hon känna igenom han. Karl får luft i lungorna, han skriker smärtsamt.

- Aj...fan snälla lägg på, snälla aj som faaaan.

Veronika känner att han har ett ärr, precis där det vibrerar. Hon drar skräckslaget tillbaka sin hand. Veronika stelnar till, Karl ligger dubbelvikt på hennes dörrmatta. Bland alla skor, han ligger där och gnyr, hon tittar sig förtvivlat om och tar sin gamla telefon. Veronika lägger på och sätter sig smärtsamt ner mot honom.
- Va hände? Säger försiktigt.

Karl kippa efter andan, han räcker ut sin hand mot henne. Hon ställer sig försiktigt upp och hjälper honom upp på benen samtidigt.

- Det var det absolut värsta i dag, säger Karl samtidigt som han försöker torka bort tårarna som kom från smärtan.

Veronika ser att han håller sig för magen, hon lyfter upp hans röda T-shirt. Till sin stora skräck ser hon, han har ett precis lika dant ärr som hon har. Veronika backar försiktigt två steg tillbaka för hon upptäcker. Det är ju Killen som hon såg när hon var på sjukhuset, det är ju han som hon såg genom dörrspringan. Han med ljusbrunt hår och klara blå ögon, som hon ficksyn på när hon fick sitt dödsbesked. Veronika river nästan ner sin dator när hon försöker luta sig mot avlastningsbänken. Hon lyfter upp sitt ljusblå linne och visar sitt ärr för Karl. Han fångar hennes dator så att den inte ramla ner från bänken, han ställer försiktigt tillbaka den. Han ger henne telefonen och när han snuddar hennes varma hand, stelnar han till.
Hans hjärta nästan stannar när han får syn på det, direkt upptäcker han. Det är ju tjejen som han såg genom dörrspringan på sjukhuset. Veronika är tjejen, han lutar sig mot dörren och tittar på henne och säger

- var du på sjukhuset innan i dag?

- Ja, du var också där eller? Svarar hon chockerat.

Karl nickar och får samtidigt syn på hennes ärr, han fryser till. Han kan knappt tro sina ögon och lutar sig chockerat mot dörren samtidigt som han stammar fram.

- ddu har ett lika dant ärr som jag ju!

- mmm... Svarar Veronika.

De står och tittar på varandras ärr, Karl frågar försiktigt.

- Har du cancer?

Veronika ser på honom och säger,

- Ja, har bara en månad kvar... och du?

- samma...svarar Karl dystert. Han tittar på hennes röda telefon som hon håller i handen. Hon följer hans blick till sin hand och lyfter upp telefonen. Veronika ger honom den, Karl tar emot och säger försiktigt.

- Vågar vi,

Karl knappar in sitt nummer han ser på hennes ärr och sedan möter han hennes blick.

- Detta är Vansinne, säger hon

Han tittar på henne och säger

- Ja det är det...
Karl ger Veronika telefonen igen, hon tittar på honom och säger.

- ska du inte ringa?

- Nej...asså, detta är för sjukt för att ens hända... svarar han lite chockerat.

Veronika tar emot telefonen och svarar honom.

- Vansinne eller inte, hela denna dagen har varit sjuk konstig ska du veta.

Hon tittar på honom och säger,

- Är detta ditt nummer?

Karl svarar lite försiktigt,

- Ja...

Veronika trycker på ring upp, telefonen laddar samtalet och kopplar fram. Båda två står helt tysta och håller andan. De ser skeptiskt på uppkopplingssymbolen på telefonens display och Karl säger.

- Asså...inget händer ju, va fan gör vi? Va tror vi ska hända....

Veronika tittar på honom och känner sig dum, hon ska precis lägga på luren. När det rycker tag i hennes mage, det suger till så fruktansvärt hårt. Innanför ärret vibrerar det, som en telefonsignal. Hon viker sig av smärta och tappar telefonen, som studsar iväg på golvet. Karl försöker fånga den, men tappar den bland hennes skor. Veronika kastar sig på golvet, hon kan inte skrika av smärtan. Luften går ur henne, hon kravlar ihop till en liten boll. Karl fumlar runt efter telefonen på golvet, han tappar den gång på gång. Innan han till slut får tag på den. Han lägger på så fort han kan och säger upprört till henne.

- Shit!...va fan! Han kippar efter andan innan han chockerat fortsätter.

- va hände precis!

Veronika ligger i fosterställning på golvet, hon har tryckt ner sitt ansikte i mattan. Allt för att komma ifrån den fruktansvärda smärtan som hon känner inom sig.
Karl går försiktigt fram till henne, han tar hennes hand och hjälper henne försiktigt upp. Försiktigt torkar Karl hennes tårar, han tittar på henne och hon på honom. Veronika kramar om honom. Han håller om henne. Båda två är helt tysta, han undrar vad hon tänker och hon undrar vad han tänker.

Precis när Karl ska fråga henne vad hon tänker, knakar det på dörren. Veronika rycker till, hon ser på honom som ser lika frågande ut. Försiktigt går hon fram till dörren för att se vem det är.
Karl står kvar och tittar nyfiket på henne, undrar vem det kan vara tänker han. När hon ser genom titthålet, stelnar hon till. Det knakar ännu en gång och Veronika torkar fort bort sina tårar och vänder sig mot Karl och säger förvånat.

- Det är polisen....



----------------------------------------------- SLUT ------------------------------------------------



Fjärde delen kommer i morgon kära vänner.






tisdag 2 december 2014

Andra delen av novellen Vad föder döden?

------------------------------------------------Andra delen ----------------------------------------




Karl tittar på Doktorn, hans gråa rufsiga hår påminner om en galen professor. Han ser inte ut som någon Doktor. Men Karl har heller aldrig riktigt träffat en Doktor. Han tittar sedan på broschyrerna, sedan svarar han.

- Va....humm, jag förstår inte....va försöker du säga? Va ska jag med dessa till.

- Karl, du kommer inte leva så länge till, vi ger dig högst en månad. Han lägger en hand på Karls axel och fortsätter tröstande,

- Dessa broschyrer är till dig, din familj nära och kära. Jag råder dig till att åka hem, träffa de du älskar och berätta för dem. Okej.

Karl kan inte fatta det han precis hörde, all luft går ur honom. Han skruvar lite på sig och han får en enorm smärta från ärret. Doktorn säger någonting till honom, men Karl hör inte vad han säger. Han får ett visitkort i av doktorn, det står Psykoterapeut på det. Doktorn reser sig upp han nickar mot Karl och ger honom ett löst men bestämt handslag, denna gången.

- Lycka till nu, det är bara att ringa det direktnumret där. Så får du prata med en psykolog som vet mer ingående vad det är du kommer gå igenom. Det är bara för dig att åka hem nu, så fort som möjligt.

Doktorn ler snällt mot honom sedan tar han sin röda mapp och går fort ut ur rummet.
Karl ligger kvar i sängen, han tittar på sitt lilla ärr. Enorm smärta isar genom hans kropp, bara han snuddar vid det med sina fingertoppar. Försiktigt reser han sig upp ur sängen, staplande går han barfota fram på det kalla grå blåa golvet. Karl öppnar den vita garderoben, han tar ut sin svarta hockey bag och ställer den på golvet. Va konstigt tänker han, undrar vem som har burit hit den. Han den tar ut sina jeans och tar försiktigt på sig dem. Karl försöker fokusera tankarna på något annat, samtidigt som han smärtsamt tar på sig sin röda T-shirt. Han gör allt att för att inte snudda ärret. Efter att han smärtsamt har tagit på sig strumporna försöker han knyta skona, första knuten går bra. Men att knyta den andra är enormt plågsamt, han böja sig fram så att knät kommer emot hans ärr. Isande smärta, sprider sig genom kroppen och fyller hans ögon med tårar. Karl biter ihop och knyter snabbt en knut. Allt för att inte bryta ihop här och nu.
Han reser sig stelt upp, tar ett djupt andetag och försöker glömma den otroliga smärtan. Han pressar ner broschyrerna i väskan och går försiktigt ut i en av sjukhusets långa korridorer. Den vanilj vita korridoren med rum på båda sidorna sträcker ut sig, det gråa golvmatta är som en lång asfaltsväg. längst bort är en dörr, där solens strålar in. Kar kan knappt bärga sig. Haltande går han försiktigt genom korridoren, han tittar ner på sina skor. Varje steg känns annorlunda, han försöker blinka bort tårarna som fyller hans ögon. Nej, tänker han när han ser att hans knut går upp. Fan, han försöker kasta runt snörena så att de knyter sig igen.
Men knuten går upp ännu snabbare, han måste stanna och knyta den. Han drar en djup suck och tittar ut över den tomma korridoren. Karl tittar sedan sig omkring men det finns ingen som kan knyta den åt honom. Han tar några staplande steg framåt. Men han måste knyta skon. Karl försöker försiktigt böja sig ner, han sträcker ut armarna så långt han kan mot sin sko. Men når inte ner, han måste gå ner på knä, Karl tar modet till sig.
Klumpigt faller ha han ner på knä. Karl kan känna sina jeans skrapa mot det onda ärret. Han biter ihop så hårt han kan, blod smack i munnen. Han knyter försiktigt skon och drar åt så hårt han kan. Han tar ett djupt andetag och torkar sina tårfyllda ögon. En rumsdörr står på glänt precis bredvid honom, genom springan ser han en tjej ligga i en säng. Blont långt lockigt hår, blåa ögon. Hennes ögon fylls med tårar och hon ser ut att inte riktigt fatta vad hon hör. Karl hukar sig lite framåt, han glömmer helt bort smärtan i ärret. Bredvid den vackra tjejen står Doktorn. Samma doktor som pratade med honom, undrar vad han säger. Det ser ut som hon hör precis samma sak som Karl hörde, hon tar emot några broschyrer. Tjejens blick är tom, precis som Karls var. Tjejen flyttar sina tårfyllda ögon ut mot den gläntande dörren, genom en springa får hon syn på någon. Det är en ung man med klarblåa ögon och ljusbrunt hår, hon torkar sina tårfyllda ögon.
Karl ser att hon får syn på honom, hans hjärta skuttar till. Karl reser sig snabbt upp och känner en enorm smärta från ärret, smärtan väller över honom. Han tappar andan och tar två snabba steg framåt innan han lutar sig vilande mot vägen.
När hon torkat sina tårfyllda ögon och tittar igen, är Karl borta. Hon sluter ögonen och tittar ner på broschyrerna, hon precis har fått.
Karl lyckas ta sig ut ur sjukhuset, han träffas av solens varma vårstrålar. Han hade aldrig njutit av solens så mycket innan. De gråa molnen är borta och en frisk höst vind slår honom lätt i ansiktet. Karl tar ett djupt andetag och går fram till en taxi, han sätter sig i bilen och åker hem.

Karl låter sig bländas av solen, medan han vilar huvudet mot den kalla fönsterrutan. Hela taxin lyser upp varje gång den kommer ut i solen, mellan höghusen. När han sluter ögonen går det från ljusa skimrande färger till kolsvart varje gång bilen kommer i skuggan igen. Han vill bara komma hem, tanken att vara hemma vore en sån fantastisk lättnad tänker han.

Taxin kör in i bland de stora lägenhetshusen, här är alla hus runt 8 till 12 våningar. En riktig betongjungel, bilen stannar i skuggan av ett höghuset. Karl kliver snabbt ut och solen går snart ner, skyndar han sig upp till sin lägenhet på 8de våningen. Kan han se solen gå ner över området. Han stänger bildörren och ska precis börja gå när Taxichauffören ropar,

- Du! Detta är ingen gratis taxi!

Karl stannar vänder sig och och går fram till taxichauffören,

- Oj, förlåt jag tänkte inte... här. Han räcker fram en hundralapp till chauffören.

Efter det går Karl i raskt takt in i hyreshuset och mot hissen.
Inne i korridorerna mellan lägenheterna luktar det allt från gammal mat till nybakat. Det luktar levande på något sätt och man får känslan av att det bor folk i huset. Något Karl aldrig hade uppskattat innan, han tänkte på hur många olika separata liv det finns här. Bara i detta huset, hur många av dessa människorna som aldrig har sett varandra tidigare. Han tar den smutsiga orange- bruna hissen upp till högsta våningen, han vågar knappt titta in i de smutsiga speglarna som är ner klottrade med gamla tags. Karl kliver ur hissen när den stannar abrupt. Han gör som han alltid har gjort. Smyger fort upp till sin mörkbruna lägenhetsdörr låser upp och ser sig om. Som en ninja flyger han in i lägenheten och stänker fort dörren efter sig. Lika fort som han stänger och låser, så tänder han lampan. Här inne är han säker, här inne kan han göra precis vad han vill. Karl känner sig fri, han suckar djupt och lutar sig med ryggen emot dörren.
Han kastar nycklarna på den svarta byrån som står mitt emot hatthyllan, han tar av sig jackan och hänger upp den. Långsamt går han in i köket, det är en liten etta. Tar av sig jeansen, och drar försiktigt på sig sina gråa Adidas mjukisbyxor. Karl sätter sig ner vid köksbordet och tittar ut, här brukar han alltid se solnedgången. Men nu har han redan missat den, han suckar och drömmer sig bort. Vad ska han göra, alla drömmar, alla förhoppningar. Allt sånt är borta, han reser sig upp och går för att hämta broschyrerna i hockey bagen. Karl tittar på dem, han suckar igen. Sedan tar han med den svarta bagen och sätter sig vid köksbordet. Han tänder lampan i fönstret, riktar den vit röd rutiga lampskärmen så han kan läsa bättre. Bagen ställer han bredvid sig sedan öppnar han den första broschyren” Att möta döden”
Han tittar bara på texten utan att läsa, Karl lägger ner broschyren på bordet tittar ut över köket. Han borde diska, det ser ut som fan. Några smutsiga tallrikar, från veckans lunch och frukosten. På bordet ligger bröd och kaksmulor från flera veckor. Karl bor i en riktig ungkarlslya, affischer från diverse tv-spel hänger på vägarna i rummet. I köket är väggarna nästan tomma. Han känner något konstigt inom sig, alla känslor bara bubblar. Mellan förtvivlan, hat, ensamhet, kärlek , lycka och rädsla. Ögonen tårar sig, allt blir ofokuserat och börjar skimra sig. Karl öppnar en broschyr och lägger ner ansiktet i den, han börjar gråta. Han skriker ut allt vad han kan, snörvlar sig och känner hur de stora tårarna rinner ner mellan sidorna. Han försöker fokusera på allt hemsk som han kan komma på, allt sorgligt som han någonsin upplevt. Allt det som gör han ledsen. Han sitter där själv i lägenheten, alldeles ensam. Ingen kan höra han, ingen kan veta vad han känner. Karl kommer dö, det var inte alls såhär han hade tänkt sig det. Han skriker ut sin förtvivlan, kippande efter andan tänker han på så många saker han kunde gjort annorlunda. Alla gånger han fantiserat om att råka bli dödad över en dispyt eller att köra ihjäl sig. Allra mest vill han dö av ålder, tänk att bara bli gammal och få dö med massa människor runtomkring sig. Det skulle han vilja, man vill ju inte dö när man är 24. Karl torkar sina ögon, han tittar på häftet som han har gråtit på, det är alldeles blött. Han tittar på rubriken till det blöta häftet som han precis har grått sönder ”Familjerådgivning och handläggning för de avlidna”. Han måste ringa sin mamma, hon måste ju få veta. Shit, undra hur hon kommer ta det, tänker han samtidigt som han börjar leta efter sin Iphone. Han tittar igenom fickorna, men kan inte hitta den.

Han tar upp bagen på bordet, sedan börjar han rota runt i den. Efter att ha känt runt i hela bagen utan att hitta den blir han frustrerad. Karl vänder hockey bagen upp och ner på köksbordet sedan rotar han igenom allt. Handduken kastar han iväg, sin vita smutsiga T-shirt han hade på sig innan och de blöta bad shorts lägger han åt sidan så att de inte hamnar på broschyrerna. Schampot, parfymen och deon är det sista som ramlar ur bagen. Nu är den tom, han öppnar alla småfack. Sedan vänder han den upp och ner för att skaka ur det sista, men ingen Iphone. Bara några små kvitton och ett tuggummipaket ramlar ut. Besviket sätter sig Karl ner igen, han känner smärtan från ärret. Han lutar sig tillbaka och tittar upp i taket, varför jag tänker han. Varför just jag, varför ingen annans telefon. Varför min, han kommer på vad den tykna blonda killen från omklädningsrummet sa till honom. Man kan ju leta upp sin telefon på ”find my Iphone” hemsidan. Karl reser sig försiktigt för att inte komma åt det smärtsamma ärret. Han går fort ut mot den blåa soffan, tänder lampan i rummet och hämtar sin svarta Asus dator. Den ligger på det vita lilla soffbordet från Ikea. Han drar ut alla sladdar ur datorn och tar med den till köksbordet. Som på film kastar han nästan ner all skit från köksbordet, som hamnar på golvet. Han sätter sig försiktigt ner vid det nästan tomma bordet, han slår på datorn som startar efter någon minut. Det är en ganska sliten 15 tums laptop. På baksidan är den fylld med alla möjliga klistermärken, från olika märken, kläder och butiker. Inga personliga klistermärken. Bara märken från märkessaker, som man får med när man köper något från visa sidor på internet. Efter att ha stängt ner alla program som automatiskt startas med datorn, kan han öppna Google.
Han skriver in Find my Iphone och hittar snabbt att sidan inte heter find my Iphone. Men han hittade vad han letade efter, Karl fyller ivrigt i namn och lösenord. Sedan söker han efter sin telefon, en lång stund går medans sidan söker efter telefonen. Han sitter helt fokuserad och tittar på kartan som visas. Efter en stund står det ”klar”på skärmen och kartan zomas in. På kartan visar hans hus, precis där han sitter. Karl tittar sig om kring sedan blir han lite irriterad, han söker en gång till. Kartan fastnar precis på samma ställe igen. Den lilla ljusblå pricken som representerar hans Iphone är precis där han är, men telefonen är inte där. Karl rotar runt bland de sakerna som ligger kvar på bordet, han tittar underbordet där han kastade ner allting. Efter att ha rotar igenom hockey bagen igen. Tittar han sedan på kartan igen och ser att den lilla blåa pricken rör på sig. Karl stelnar till när han ser att den rör sig, bort mot hans ytter dör, han tittar ut mot dörr men ser inget. Han sneglar mot kartan på skärmen igen och ser att den är på väg tillbaka mot honom. Karl är helt själv i lägenheten så han börjar bli lite mörkrädd. Men det måste vara något lagg, tänker han. Karl reser sig upp och vrider datorn mot dörren sedan går han försiktigt ditt. Han ser att pricken följer efter honom halvvägs. Han tar sin dator och går ut mot soffan, bort mot sin säng. Ifall det laggar borde ju priken följa efter honom. Han står där och tittar ut över lägenheten. Lägenheten är ovanligt välstädad, bara några jeans och ett par sockas som inte ligger i den vita tyg tvättkorgen. Sängen är obäddad och i den ligger lite kläder, men för Karl är det lagom välstädat. Han går snabbt fram och tänder en extra lampan tvärs över rummet, Karl tittar snabbt på kartan igen och ser att telefonen gör något liknande. Han går försiktigt med sin dator ut mot sin ytterdörr, för att se om den följer efter honom igen. Ifall den gör det är det ju någon bugg på Apples sida. Karl ser hur den lilla blå pricken följer med honom men några meter innan vänder den och går tillbaka till köksbordet inge.
Karl blir fundersam och kollar på breddgraderna, för att se höjdskillnaden. Till hans stora förvåning så upptäcker han att pricken på kartan är drygt 4 meter över marknivån. Men hans lägenhet är ju på 8de våningen. Karl går ivrigt fram till köksbordet igen han ställer ner datorn på bordet och går för att ta på sig jackan. Det måste ju vara någon från första våningen som han hans telefon tänker han. Karl tar på sig sina skor, tar med dator i högsta hugg och lämnar lägenheten. Med grå mjukisbyxor, röd T-shirt och finskor. Håller han sin dator i famnen. Den lilla smutsiga hissen gnisslar sig ner hela vägen, han speglar sig i de ner klottrade och smutsiga speglarna. Lite diskret försöker han fixa till sitt korta rufsiga hår. Shit jag är ju helt förstörd, kommer ju skrämma folk om jag ser ut så här. Karl blir lite osäker på om han måste ha med sig sin plånbok, fast det går kanske går bara att bara beskriva innehållet och koden på telefonen. Hissen stannar knakande och hackigt på nedersta våningen, han kliver försiktigt ur.

- humm... säger han tyst för sig själv.

Han smyger fram i den kalla lägenhetskorridoren, det luktar allt ifrån nybakade bullar till gamla blöjor. En lukt som är svår att sätta fingret på. Karl sneglar på datorskärmen för att se vart på kartan telefonen är exakt. Det kan vara mellan tre olika dörrar, han tittar på dem sedan på kartan. För säkerhets skull uppdaterar han sidan en gång, sidan börjar ladda och sedan kommer ett error medlande upp.

- Fan, säger han tyst och irriterat för sig själv.

Inget trådlöst internet i världen funkar från 8de våningen ner till första, det kunde man ju tänkt på innan man uppdaterar. Karl samlar mod till sig och går bestämt fram till den mittersta dörren, han knackar försiktigt. Men ingen öppnar så han blir lite osäker kanske är det högra dörren, ja så måste det vara tänker han. Försiktigt går han fram till den och knackar lite försiktigt, sedan knackar han hårt. Karl väntar någon sekund sedan, ringer han hårt på den slitna lilla ring klockan. Det ekar ut i korridoren. Det klara, nästan skärande ringandet avbryts tvärt. Dörren öppnas i ett ryck så att Karl tappar nästan sin dator. Det är en stor och mycket muskulös vit man, han har en lång tribales som sträcker sig över hela hans vänstra arm upp mot nacken och ryggen. Han bär ett alldeles för litet vitt linne som ser ut att spricka när som helst, varenda kontur på hans överkropp kan man se utan ansträngning. Med sina militär mjukisbyxor kliar han sig i skrevet, han ser ut som en riktig skinnskalle. Karl fångar datorn med nöd och näppe, han får balansen igen och ler mot den stora mannen som säger irriterat.
- Va vill du?, varför, i hela helvete plingar så jävligt!?

- hehe...aaa, asså, jag letar efter min Iphone, har du sett den? svarar Karl med lite nervös.

- Nej! Svarar mannen

Han är på väg att slänga igen dörren i ansiktet på Karl, när han ångrar sig. Mannen håller den lite öppen och säger mycket försiktigt samtidigt som han försöker hålla nere sin irritation.

- plingar du en gång till och väcker Lillen här!... så vet jag inte vad jag gör med dig! Okej?

Karl tittar på honom innan han svarar försiktigt,

- okej, men du har inte set en Vit Iphone?

Mannen tittar på honom, han ler en sekund mot Karl innan han avbryter leendet och säger bestämt.

- Nej! Sedan stänger han igen dörren försiktigt och Karl kan höra hur han låser massa olika lås.


Karl går försiktigt fram till den mittersta dörren igen, han sneglar på datorn och klickar tillbaka så att hemsidan blir som den blev innan han uppdaterade. Karl tittar på kartan som kommer upp lite hakande. Sedan tittar han på den mittersta dörren igen, vågar han ringa igen. Karl vill ju inte väcka skinnskallens bebis. Kanske det är i den vänstra dörren längre bort. Tänker han och går bort till den dörren, han vågar inte riktigt ringa på. Han vet ju inte hur lätt en bebis vaknar. Karl knackar, lite försiktigt på den vänstra dörren. Han tittar sig omkring och knackar en gång till. Men ingen öppnar, han ser den smutsigt vita knappen till ringklockan. Va kan det skada om jag ringer lite försiktigt, tänker han. Karl trycker lite försiktigt på den, så att det inte ska eka i hela korridoren. Det ringer lite försiktigt, men utan resultat. Karl trycker lite hårdare. Ett skärande ringande ekar hela vägen ut i korridoren och knappen fastnar. Ringandet hakar upp sig och slutar inte att ringa, Karl försöker få knappen att lossna, han trycker in den och vikar den fram och tillbaka. Det ringer högre och högre. Ringande slutar inte fören någon kväver ringklockan på insidan, samtidigt som dörren öppnas.
Ut kommer en liten söt Gumma, hennes hår är silver-gråt och hon har små runda glasögon på sig. Tanten har en röd filt över sin gråa kofta, hon drar den över sin axel. Som om hon fryser. Hon tittar på honom och med en skakande hand rättar hon till glasögonen för att se bättre.
Karl ler vänligt och säger försiktigt,

- Hej, du råkar inte ha hittat en telefon?

Tanten tittar på honom som om hon inte hörde, Karl säger en gång till lite högre och artigare,

- Ursäkta, Mitt namn är Karl och jag letar efter min telefon,

Hon drar igen dörren igen dörren mitt i ansiktet på honom, med en hög smäll som ekar längs korridoren.
Förvånat tittar Karl på den stängda dörren. Va fan, tänker han. Undrar vad jag gjorde för fel, han ringer igen på klockan. Gumman måste ju ha hans telefon.
Det ringande ljudet ekar ännu en gång i den allt kallare korridoren. Ljudet kvävs för andra gången och dörren öppnas.
Tanten ser orolig och irriterad ut på samma gång,

- Jag vill inte ha någonting unge man, kan du förstå det? Säger hon ilsket. Gumman smäller igen dörren, hårdare än innan. Karl hinner inte ens öppna munnen och smällen ekar i korridoren. Han blir irriterad och ringer ännu hårdare. Tanten kväver ringandet som ekar ut i hela korridoren för en tredje gång.
Hon öppnar dörren och suckar djupt, Karl ler ansträngande och säger så artigt han kan.

- Hej, jag vill inte sälja något, jag vill... Men Tanten avbryter honom innan han ens inner säga klart meningen.

- Jag vet vad du vill och jag vill inte ha något, kan du inte bara förstå det. Säger hon mycket upprört.

Karl anstränger sig hårdare för att le snällt, så artigt han kan säger han.

- jag vill inte sälja någonting, jag letar efter min telefon.

- Jag vill inte ha någon telefon, okej! Hon smäller igen dörren så det ekar, Karl suckar irriterat. Han bitter ihop och ska precis ringa en gång till, när han hör ett högt och gällt bebisskrik. Skriket kommer från Skinnskallens dörr. Gumman öppnar dörren igen.

- Om du ringer en gång till ringer jag polisen är det förstår? Sedan smäller hon igen dörren riktigt hårt, när det ekande ljudet har lagt sig. Hör han hur det höga gallskriker ännu tydligare. Karl ber tyst för sig själv, hoppas det inte är Skinnskallens unge. Precis när han gör detta öppnas hans dörr.
Där står han, den tatuerade mannen verkar vara allt annat än glad. Karl vågar knappt titta på honom. Han hör bara hur bebis skriket blir högre och högre. Skinnskallen bitter ihop för att inte skälla på honom, han säger sammanbitet samtidigt som han försöker överösta skriket från sin lägenheten.

- Sa inte jag åt dig att ge fan i att ringa och smälla i dörrarna!

Karl ler generat åt den ilskan Mannen, han håller datorn framför sig som skydd. Med ett fast krampaktigt grep om datorn säger han, med darrande röst till Skinnskallen.


------------------------------------------------------SLUT------------------------------------------







Tredje delen kommer i morgon kära vänner.






måndag 1 december 2014

En Kort novell för alla mina vänner.

Vad föder döden?


Av: Claude Johnsson






Döden föder, brukar de säga. Karl tar några långa armtag i simbassängen, snart har han simmat klart. Utanför de stora dimmiga glasrutorna faller duggregnet ner från de gråa molnen, det var längesedan han såg så dystra moln på himlen.
Insjunken i sina egna tankar simmar han i den stora nästan folktomma simhallen. Karl byter till rygg sim, Med blicken mot det gråa taket i simhallen, tänker han på den där dikten han precis kom på. Döden föder, men vad menar dem med föder? Vad föder döden? Han ser fundersam ut medans han simmar mot kanten.
Enda smarta svaret på den frågan är kärlek, ja så måste det vara. Han brukar ofta drömma sig bort när han simmar på morgonen. Denna rutinen skaffade Karl för att han måste ju lär sig rutiner någon gång. Speciellt när man ska flytta och leva långt ifrån vänner och familj. Karl har tänk att flytta upp till Norra Sverige. Han är inget stort fan av snö, vinter eller kyla. Men han måste bort, han måste förändra sitt liv. Karl har ståt still och trampat på samma plats sedan han tog studenten. Uppe i norr kan man lätt få jobb. Karl kastar sig upp på poolkanten, han känner vattnet rinna av hans kropp. För inte så längesedan var han lite lönnfett men efter att Karl började simma regelbundet på morgonen, börjar han nu bli vältränad. Han försvinner djupt in i sina tankar.
Döden föder kärlek. Men måste man dö för att känna kärleken? Kanske är det så. När du blir kär, dör du. Den gamla du dör och du återuppstår som nyfödd.
Men varför ska man då vara sig själv när man blir kär, fast man blir ju ganska klumpig och dum när man blir kär. Är det därför det är så svårt att förlora kärleken? För att man förlorar sig själv, kanske är det därför människor dör för kärleken. Fan va bra, Döden föder. Karl avbryter sina tankar abrupt han måste fort som satan springa in i omklädningsrummet och hitta sin Iphone. Han måste hinna skriva ner detta innan han glömmer det, Föder döden kärleken? Satan va bra.
Han halvspringer på det kalla blöta kakelgolvet golvet. Helt försjunken i sina tankar, slinter han till samtidigt som han får upp dörren till omklädningsrummet. Karl faller rätt i armarna på en mycket stor, hårig och vältränad Turkisk man.

- Wow, shit... säger turken och fångar Karl i sin famn.

Karl känner hur hans ansikte pressas mot ett stort hårigt bröst, han lyfts upp och tittar generat på mannen som fångade honom.

- Oj, förlåt. Säger han med ett litet leende.

- ja, ta det lugnt. Säger den turkiska mannen strängt till honom

- aaa, vist, hehe...svarar Karl innan han snabbt slinter in i duschrummet.

Han skyndar sig ut mot ombytet, förbi handdukarna och mot sitt skåp. Det luktar badhus och herrparfym, i det dunkla omklädningsrummet. En äldre vit man i övre 50 års ålder sitter i hörnet. Han harklar sig strängt. När Karl springer förbi honom, mot skåpet.

- Handduk! Unge man...hallå!.



Karl hör inte mannen, han fortsätter bestämt in mot sitt skåp, mannen blänger irriterat på honom. Han känner hur någon tittar på honom så Karl vänder sig om. Han ser hur mannen stirrar ilsket på honom.
- Handduk! Har du hört talas om det? Säger mannen strängt.

- va? Förlåt, men va? Svarar Karl frågande, eftersom han hade fult upp med att tänka på dödens kärlek.

- Här måste man fan torka sig innan man klampar runt och blöter ner allt. Eller vill du ha våta strumpor? Ha? Säger mannen irriterat och pekar med fingret mot Karl.

- jaha, oj...shit jag var helt i andra tankar. Svarar Karl innan han vänder och snabbt går tillbaka för att hämtar sin handduk.

Han tar sin gulla handduk och torkar sig lite snabbt, sedan springer han in mot sitt skåp igen.
Karl nickar åt den tjuriga mannen, som ler belåtet åt honom innan mannen reser sig upp och går ut mot duscharna.
Vilken jävla horgubbe, tänker Karl samtidigt som han försöker komma tillbaka till dikten som han hade så klar i huvudet.
Döden föder, vad föder döden? Föder döden?...kärlek! Döden föder kärlek, som en Fenix fågel återuppstår står du när du blir kär...ur askan av ditt gamla jag, föds kärlen...du återuppstår som en Fenix fågel, ja det blir skit bra ju.
Karl rotar runt i skåpet efter sin Iphone. Efter att ha rotat igenom hela skåpet börjar han bli irriterad, han lyfter ut de mörkblåa jeansen och läger dem på bänken. Kastar ut sin röda T-shirt och välter den svarta hockey bagen upp och ner i skåpet.

- va fan! Säger han tyst för sig själv.

Han letar frenetiskt igenom skåpet och lyfter ut sin klocka, schampot och parfymen. Var är min Iphone, den ska ju vara här. Karl går igenom allt på bänken en gång till, han känner igenom sina jeans fickor. Nycklar, plånbok och en kondom. Men fan inge telefon. Va fan kan den vara. Han börjar bli lite förtvivlad, han känner igenom jackfickorna. Utan att hitta telefonen, den är borta. Den borde vara här, va fan!
Karl tittar sig runt i omklädningsrummet, någon måste ha tagit den.
En yngre blond kille i hans ålder ser att han letar efter något, Killen ser honom står där i ett par blåvita badbyxor och rotar runt i sina kläder. Karl tittar upp och får ögonkontakt med den blonda killen och frågar lite frustrerat.

- Du har inte sett en vit Iphone?

- Nä tyvärr inte, min är svart. Killen lyfter upp sin Iphone för att visa.

- Men fan! Någon måste ha tagit den. Säger Karl besviket.

- Hur vet du det? Du kanske bara har tappat den? Svarar killen hjälpsamt.

Karl funderar lite, kanske är den i bilen. Ja den måste vara i bilen. Han börjar torka sig fort, innan han byter om. Den blonda killen säger till Karl.

- Du får söka upp den på Find my Iphone annars, då hittar du den ska du se.

Karl svarar honom samtidigt som han trycker ner sina blöta badbyxor med handduk och allt annat i hockey bagen.

- Det är så jävla typiskt, jag hade världens bästa grej i huvudet. Jag bara måste skriva ner det.
- ååå, sånt är jobbigt du. Varför har du inte ett anteckningsblock med dig?

Karl ler och svarar,

- Varför skulle jag ha det? Jag har ju min telefon.

Killen tittar bort samtidigt som han drar sina fingrar genom sitt blonda hår, han tar sin neon gröna handduk och kastar den över axeln innan han svarar Karl.

- Nu har du inte din telefon? Eller hur?

Karl blir tjurig han tittar irriterat på killen och svarar.

- Nä...kanske inte, men det är inte ofta jag har bra idéer som jag skriver ner.

- jaha, nä då är det ju svårt. Jag är ledsen mannen, hoppas du hittar din telefon. Du kan ju alltid söka upp den på find my Iphone annars svarar han innan han går ut mot duscharna.

Karl blänger mot killen medan han tar på sig sin vitgråa jack, han kastar ryggsäcken över axeln och går ut.
Han är sådär äckligt småfruktig överallt, han brukar torka sig ganska bra. Nu har han inte torkat sig alls nästan. Utanför simhallen dugg regnar det friskt, kalla vindar piskar de iskalla dropparna mot hans ansikte. Hans vinröda Volvo v40 står parkerad en bit bort på gatan, precis i den branta sluttningen. Där han hatar att parkera, med bestämda steg går han hukande mot bilen. Karl försöker undvika så många kalla droppar som möjligt. De äckliga små regndropparna, tränger in över allt. Med kisande ögonen låser han upp bildörren, ett segt klickande ljud hörs allt eftersom bildörrarna låses upp osynkroniserat. Så som det gör på en riktigt sliten Volvo, han sliter upp den tunga bildörren. Inte så lätt som det ser ut att kasta upp en tung Volvo dörr i en mycket lutande uppförsbacke. Karl kastar in sin svarta bag i den stökiga bilen, Cocacola burkar och McDonalds papper skrynklas ihop när bagen landar på dem i passagerarsättet. Han böjer sig för att hoppa in. I samma rörelse som han drar igen bildörren. Men oturligt nog flyger dörren igen så fort att han hinner inte in i bilen, utan råkar klämma huvudet mellan bildörren och taket.
En mycket speciell dunk hörs, en sådan där dunk som man bara hör när man klämmer fingrarna riktigt hårt i en gammal tung bildörr.

Isande smärta, totalt mörker och små, små äckliga droppar mot ansiktet, precis som ryggsimmet har han nu blicken upp mot Himlens tack. De gråa molnen på minner om det gråa taket i simhallen. Hans tomma blick mot och tusentals regndroppar som faller ner mot hans redan våta ansikte. Isande smärta, det totala mörkret skiftar från suddiga gråa moln till något riktigt ljust, det känns som solens varma strålar träffar han. Ett vitt starkt ljus syns i mörkret som omsluter han. Allt är suddigt och någon torkar hans våta ansikte, ljuset försvinner långsamt. Mörkret slukar honom. Värme, han känner värme i hela kroppen blicken är sluten mot det totala mörkret. Han ser en fenix fågel flyga över honom, den kraxar som en kråka, innan den släpper något ner mot hans ansikte, det är hans telefon. Som en isande blixt genom hela kroppen, Han känner hur telefonen träffar hans ansikte. Isande, smärta och totalt mörker. Döden är här och den föder kärleken, du återuppstår ur askan. Den gråa världen exploderar i färger, askgråa moln slukas av en regnbågsvirvel. Bakom den kommer en vacker ljusblå himmel fram, sommar, värme och kärlek. Fjärilar i magen börjar fladdra, en isande vibration genom hela magen känns. Karl ser en liten ljusprick som exploderar och han öppnar ögonen. Efter att ha försökt hitta fokus ser han nu att det är ett vitt tak. De vita ljusrören uppe i taket gör att det svider i hans ömma ögon.
Det är så ljust att ögonen börjar vattna sig, han tittar sig runt i rummet. Karl känner sig groggy och full, han försöker hitta fokus och ser sig omkring. Han ligger i en säng, ensam i ett litet vit rum, med en vit garderob i hörnet. Sängen har kalla kromade hjärnkanter, det är en sjukhus säng. Karl börjar fatta att han måste ligga på sjukhuset. De gråaktiga persienner är nerdragna, men utanför är vädret lika dystert som det var tidigare, antar Karl. De mintgröna gardinerna fladdrar till, när den vita rumsdörren öppnas. In kommer en doktor, gråt rufsigt hår. Fyrkantiga svarta små glasögon, som knappt täcker hans synfält. Doktorn ser sammanbiten ut, han går bestämt fram till Karl. Han håller en öppen röd mapp och kryssar av något, precis som om han går igenom en checklista. Doktorn tittar på Karl och lyfter elegant ner sina små fyrkantiga glasögon.

- Jaha, Hej på dig Karl säger docktorn bekymrat.

- Hej, svarar Karl med en hes nästan ljudlös röst. Han harklar sig och säger Hej igen.

- hej, hej säger Doktorn och ger honom ett hårt handslag, utan att presentera sitt namn, han håller kvar ett mycket fast handslag. Den sammanbitna doktorn drar bestämt Karls hand mot sig utan förvarning, vrider Doktorn om hans hand för att känna pulsen på handleden. Det svider till av kyla när Karls arm vidrör den kråmade sängens kanten.

- humm säger Doktorn med en uppmuntrande ton och ler stort mot honom.

Karl svarar med ett sammanbitet leende och försöker ignorera den isande kylan mot hans arm, samtidigt som han ivrigt väntar på att Doktorn ska släppa hans hand från det mycket fasta handslaget som han fortfarande sitter fast i.

- mmm, svarar Karl försiktigt, innan Doktorn äntligen släpper hans hand.

Karl tar genast tillbaka handen och försöker gnugga av sig den isande kylan som sängkanten gav honom innan han förvirrat får ur sig.

- Var är jag?

Doktorn svarar honom lugnt,

- Du är på Sahlgrenska, efter mycket oturliga omständigheter.

- jaha, varför det? Svarar Karl förvånat, han försöker komma ihåg vad det var som hände men kommer inte ihåg någonting. Mer än att han var på väg till bilen.

- Nä, du ser Karl. Du kom hit medvetslös efter att någon hittade dig på trottoaren, bredvid din bil. Doktorn ser mycket oroad ut innan han fortsätter, det jag kommer säga till dig nu kommer vara svårt att höra. Försök bara att lyssna och dra absolut inga förhastade slutsatser. Lova mig det.

- okej, svarar Karl lite nervöst, hans hjärta börjar dunka lite extra. Det är ju inte ofta man får höra något sådant från en Doktor tänker Karl.

Doktorn suckar och sätter sig bredvid honom på sängkanten, han ser en lång stund på Karl innan han fortsätter allvarligt.

- När du kom in hit i morse, märkte vi att något inte riktigt stämde, när vi sedan tog en närmare titt på dig, upptäckte vi det vi alla fruktade.
Karl nickar återhållsamt och håller efter andan, medan Doktorn fortsätter i en allt allvarligare ton.

- Det vi fruktade var cancer, tyvärr har du en mycket elakartad sådan där cancer Karl. Det finns inte mycket vi kan göra åt det heller. Anledningen att du är lite groggy, är för att vi opererade bort det värsta.

Karl tappar all luft, han kan inte riktigt förstå vad han precis hörde. Doktorn lyfter av täcket och blottar ett litet ärr strax under hans vänstra revben.

- Där, ser du ärret efter operationen. Säger Doktorn innan han fortsätter att berätta.

- Du är fri att gå hem när du vill, här jag har lite broschyrer och så som du kan läsa. De är alltid någonting du kan stötta dig med. Doktorn tar fram några broschyrer ur sin röda mapp, han räcker dem till Karl som tar emot dem.
Han läser tyst för sig själv rubrikerna på de olika broschyrerna ” Att möta döden” ”5 saker du kommer gå igenom” och till sist ”Familjerådgivning och handläggning för de avlidna”.
Karl kan inte riktigt fatta vad det är som han läser, han tittar på dem igen. Doktorn ler bekymrat och tar ett djupt andetag sedan säger.

- Jag är ledsen, det finns inget bra sätt att säga detta på.



---------------------------------------------------------SLUT----------------------------------------------------------



Andra delen kommer i morgon kära vänner.