tisdag 2 december 2014

Andra delen av novellen Vad föder döden?

------------------------------------------------Andra delen ----------------------------------------




Karl tittar på Doktorn, hans gråa rufsiga hår påminner om en galen professor. Han ser inte ut som någon Doktor. Men Karl har heller aldrig riktigt träffat en Doktor. Han tittar sedan på broschyrerna, sedan svarar han.

- Va....humm, jag förstår inte....va försöker du säga? Va ska jag med dessa till.

- Karl, du kommer inte leva så länge till, vi ger dig högst en månad. Han lägger en hand på Karls axel och fortsätter tröstande,

- Dessa broschyrer är till dig, din familj nära och kära. Jag råder dig till att åka hem, träffa de du älskar och berätta för dem. Okej.

Karl kan inte fatta det han precis hörde, all luft går ur honom. Han skruvar lite på sig och han får en enorm smärta från ärret. Doktorn säger någonting till honom, men Karl hör inte vad han säger. Han får ett visitkort i av doktorn, det står Psykoterapeut på det. Doktorn reser sig upp han nickar mot Karl och ger honom ett löst men bestämt handslag, denna gången.

- Lycka till nu, det är bara att ringa det direktnumret där. Så får du prata med en psykolog som vet mer ingående vad det är du kommer gå igenom. Det är bara för dig att åka hem nu, så fort som möjligt.

Doktorn ler snällt mot honom sedan tar han sin röda mapp och går fort ut ur rummet.
Karl ligger kvar i sängen, han tittar på sitt lilla ärr. Enorm smärta isar genom hans kropp, bara han snuddar vid det med sina fingertoppar. Försiktigt reser han sig upp ur sängen, staplande går han barfota fram på det kalla grå blåa golvet. Karl öppnar den vita garderoben, han tar ut sin svarta hockey bag och ställer den på golvet. Va konstigt tänker han, undrar vem som har burit hit den. Han den tar ut sina jeans och tar försiktigt på sig dem. Karl försöker fokusera tankarna på något annat, samtidigt som han smärtsamt tar på sig sin röda T-shirt. Han gör allt att för att inte snudda ärret. Efter att han smärtsamt har tagit på sig strumporna försöker han knyta skona, första knuten går bra. Men att knyta den andra är enormt plågsamt, han böja sig fram så att knät kommer emot hans ärr. Isande smärta, sprider sig genom kroppen och fyller hans ögon med tårar. Karl biter ihop och knyter snabbt en knut. Allt för att inte bryta ihop här och nu.
Han reser sig stelt upp, tar ett djupt andetag och försöker glömma den otroliga smärtan. Han pressar ner broschyrerna i väskan och går försiktigt ut i en av sjukhusets långa korridorer. Den vanilj vita korridoren med rum på båda sidorna sträcker ut sig, det gråa golvmatta är som en lång asfaltsväg. längst bort är en dörr, där solens strålar in. Kar kan knappt bärga sig. Haltande går han försiktigt genom korridoren, han tittar ner på sina skor. Varje steg känns annorlunda, han försöker blinka bort tårarna som fyller hans ögon. Nej, tänker han när han ser att hans knut går upp. Fan, han försöker kasta runt snörena så att de knyter sig igen.
Men knuten går upp ännu snabbare, han måste stanna och knyta den. Han drar en djup suck och tittar ut över den tomma korridoren. Karl tittar sedan sig omkring men det finns ingen som kan knyta den åt honom. Han tar några staplande steg framåt. Men han måste knyta skon. Karl försöker försiktigt böja sig ner, han sträcker ut armarna så långt han kan mot sin sko. Men når inte ner, han måste gå ner på knä, Karl tar modet till sig.
Klumpigt faller ha han ner på knä. Karl kan känna sina jeans skrapa mot det onda ärret. Han biter ihop så hårt han kan, blod smack i munnen. Han knyter försiktigt skon och drar åt så hårt han kan. Han tar ett djupt andetag och torkar sina tårfyllda ögon. En rumsdörr står på glänt precis bredvid honom, genom springan ser han en tjej ligga i en säng. Blont långt lockigt hår, blåa ögon. Hennes ögon fylls med tårar och hon ser ut att inte riktigt fatta vad hon hör. Karl hukar sig lite framåt, han glömmer helt bort smärtan i ärret. Bredvid den vackra tjejen står Doktorn. Samma doktor som pratade med honom, undrar vad han säger. Det ser ut som hon hör precis samma sak som Karl hörde, hon tar emot några broschyrer. Tjejens blick är tom, precis som Karls var. Tjejen flyttar sina tårfyllda ögon ut mot den gläntande dörren, genom en springa får hon syn på någon. Det är en ung man med klarblåa ögon och ljusbrunt hår, hon torkar sina tårfyllda ögon.
Karl ser att hon får syn på honom, hans hjärta skuttar till. Karl reser sig snabbt upp och känner en enorm smärta från ärret, smärtan väller över honom. Han tappar andan och tar två snabba steg framåt innan han lutar sig vilande mot vägen.
När hon torkat sina tårfyllda ögon och tittar igen, är Karl borta. Hon sluter ögonen och tittar ner på broschyrerna, hon precis har fått.
Karl lyckas ta sig ut ur sjukhuset, han träffas av solens varma vårstrålar. Han hade aldrig njutit av solens så mycket innan. De gråa molnen är borta och en frisk höst vind slår honom lätt i ansiktet. Karl tar ett djupt andetag och går fram till en taxi, han sätter sig i bilen och åker hem.

Karl låter sig bländas av solen, medan han vilar huvudet mot den kalla fönsterrutan. Hela taxin lyser upp varje gång den kommer ut i solen, mellan höghusen. När han sluter ögonen går det från ljusa skimrande färger till kolsvart varje gång bilen kommer i skuggan igen. Han vill bara komma hem, tanken att vara hemma vore en sån fantastisk lättnad tänker han.

Taxin kör in i bland de stora lägenhetshusen, här är alla hus runt 8 till 12 våningar. En riktig betongjungel, bilen stannar i skuggan av ett höghuset. Karl kliver snabbt ut och solen går snart ner, skyndar han sig upp till sin lägenhet på 8de våningen. Kan han se solen gå ner över området. Han stänger bildörren och ska precis börja gå när Taxichauffören ropar,

- Du! Detta är ingen gratis taxi!

Karl stannar vänder sig och och går fram till taxichauffören,

- Oj, förlåt jag tänkte inte... här. Han räcker fram en hundralapp till chauffören.

Efter det går Karl i raskt takt in i hyreshuset och mot hissen.
Inne i korridorerna mellan lägenheterna luktar det allt från gammal mat till nybakat. Det luktar levande på något sätt och man får känslan av att det bor folk i huset. Något Karl aldrig hade uppskattat innan, han tänkte på hur många olika separata liv det finns här. Bara i detta huset, hur många av dessa människorna som aldrig har sett varandra tidigare. Han tar den smutsiga orange- bruna hissen upp till högsta våningen, han vågar knappt titta in i de smutsiga speglarna som är ner klottrade med gamla tags. Karl kliver ur hissen när den stannar abrupt. Han gör som han alltid har gjort. Smyger fort upp till sin mörkbruna lägenhetsdörr låser upp och ser sig om. Som en ninja flyger han in i lägenheten och stänker fort dörren efter sig. Lika fort som han stänger och låser, så tänder han lampan. Här inne är han säker, här inne kan han göra precis vad han vill. Karl känner sig fri, han suckar djupt och lutar sig med ryggen emot dörren.
Han kastar nycklarna på den svarta byrån som står mitt emot hatthyllan, han tar av sig jackan och hänger upp den. Långsamt går han in i köket, det är en liten etta. Tar av sig jeansen, och drar försiktigt på sig sina gråa Adidas mjukisbyxor. Karl sätter sig ner vid köksbordet och tittar ut, här brukar han alltid se solnedgången. Men nu har han redan missat den, han suckar och drömmer sig bort. Vad ska han göra, alla drömmar, alla förhoppningar. Allt sånt är borta, han reser sig upp och går för att hämta broschyrerna i hockey bagen. Karl tittar på dem, han suckar igen. Sedan tar han med den svarta bagen och sätter sig vid köksbordet. Han tänder lampan i fönstret, riktar den vit röd rutiga lampskärmen så han kan läsa bättre. Bagen ställer han bredvid sig sedan öppnar han den första broschyren” Att möta döden”
Han tittar bara på texten utan att läsa, Karl lägger ner broschyren på bordet tittar ut över köket. Han borde diska, det ser ut som fan. Några smutsiga tallrikar, från veckans lunch och frukosten. På bordet ligger bröd och kaksmulor från flera veckor. Karl bor i en riktig ungkarlslya, affischer från diverse tv-spel hänger på vägarna i rummet. I köket är väggarna nästan tomma. Han känner något konstigt inom sig, alla känslor bara bubblar. Mellan förtvivlan, hat, ensamhet, kärlek , lycka och rädsla. Ögonen tårar sig, allt blir ofokuserat och börjar skimra sig. Karl öppnar en broschyr och lägger ner ansiktet i den, han börjar gråta. Han skriker ut allt vad han kan, snörvlar sig och känner hur de stora tårarna rinner ner mellan sidorna. Han försöker fokusera på allt hemsk som han kan komma på, allt sorgligt som han någonsin upplevt. Allt det som gör han ledsen. Han sitter där själv i lägenheten, alldeles ensam. Ingen kan höra han, ingen kan veta vad han känner. Karl kommer dö, det var inte alls såhär han hade tänkt sig det. Han skriker ut sin förtvivlan, kippande efter andan tänker han på så många saker han kunde gjort annorlunda. Alla gånger han fantiserat om att råka bli dödad över en dispyt eller att köra ihjäl sig. Allra mest vill han dö av ålder, tänk att bara bli gammal och få dö med massa människor runtomkring sig. Det skulle han vilja, man vill ju inte dö när man är 24. Karl torkar sina ögon, han tittar på häftet som han har gråtit på, det är alldeles blött. Han tittar på rubriken till det blöta häftet som han precis har grått sönder ”Familjerådgivning och handläggning för de avlidna”. Han måste ringa sin mamma, hon måste ju få veta. Shit, undra hur hon kommer ta det, tänker han samtidigt som han börjar leta efter sin Iphone. Han tittar igenom fickorna, men kan inte hitta den.

Han tar upp bagen på bordet, sedan börjar han rota runt i den. Efter att ha känt runt i hela bagen utan att hitta den blir han frustrerad. Karl vänder hockey bagen upp och ner på köksbordet sedan rotar han igenom allt. Handduken kastar han iväg, sin vita smutsiga T-shirt han hade på sig innan och de blöta bad shorts lägger han åt sidan så att de inte hamnar på broschyrerna. Schampot, parfymen och deon är det sista som ramlar ur bagen. Nu är den tom, han öppnar alla småfack. Sedan vänder han den upp och ner för att skaka ur det sista, men ingen Iphone. Bara några små kvitton och ett tuggummipaket ramlar ut. Besviket sätter sig Karl ner igen, han känner smärtan från ärret. Han lutar sig tillbaka och tittar upp i taket, varför jag tänker han. Varför just jag, varför ingen annans telefon. Varför min, han kommer på vad den tykna blonda killen från omklädningsrummet sa till honom. Man kan ju leta upp sin telefon på ”find my Iphone” hemsidan. Karl reser sig försiktigt för att inte komma åt det smärtsamma ärret. Han går fort ut mot den blåa soffan, tänder lampan i rummet och hämtar sin svarta Asus dator. Den ligger på det vita lilla soffbordet från Ikea. Han drar ut alla sladdar ur datorn och tar med den till köksbordet. Som på film kastar han nästan ner all skit från köksbordet, som hamnar på golvet. Han sätter sig försiktigt ner vid det nästan tomma bordet, han slår på datorn som startar efter någon minut. Det är en ganska sliten 15 tums laptop. På baksidan är den fylld med alla möjliga klistermärken, från olika märken, kläder och butiker. Inga personliga klistermärken. Bara märken från märkessaker, som man får med när man köper något från visa sidor på internet. Efter att ha stängt ner alla program som automatiskt startas med datorn, kan han öppna Google.
Han skriver in Find my Iphone och hittar snabbt att sidan inte heter find my Iphone. Men han hittade vad han letade efter, Karl fyller ivrigt i namn och lösenord. Sedan söker han efter sin telefon, en lång stund går medans sidan söker efter telefonen. Han sitter helt fokuserad och tittar på kartan som visas. Efter en stund står det ”klar”på skärmen och kartan zomas in. På kartan visar hans hus, precis där han sitter. Karl tittar sig om kring sedan blir han lite irriterad, han söker en gång till. Kartan fastnar precis på samma ställe igen. Den lilla ljusblå pricken som representerar hans Iphone är precis där han är, men telefonen är inte där. Karl rotar runt bland de sakerna som ligger kvar på bordet, han tittar underbordet där han kastade ner allting. Efter att ha rotar igenom hockey bagen igen. Tittar han sedan på kartan igen och ser att den lilla blåa pricken rör på sig. Karl stelnar till när han ser att den rör sig, bort mot hans ytter dör, han tittar ut mot dörr men ser inget. Han sneglar mot kartan på skärmen igen och ser att den är på väg tillbaka mot honom. Karl är helt själv i lägenheten så han börjar bli lite mörkrädd. Men det måste vara något lagg, tänker han. Karl reser sig upp och vrider datorn mot dörren sedan går han försiktigt ditt. Han ser att pricken följer efter honom halvvägs. Han tar sin dator och går ut mot soffan, bort mot sin säng. Ifall det laggar borde ju priken följa efter honom. Han står där och tittar ut över lägenheten. Lägenheten är ovanligt välstädad, bara några jeans och ett par sockas som inte ligger i den vita tyg tvättkorgen. Sängen är obäddad och i den ligger lite kläder, men för Karl är det lagom välstädat. Han går snabbt fram och tänder en extra lampan tvärs över rummet, Karl tittar snabbt på kartan igen och ser att telefonen gör något liknande. Han går försiktigt med sin dator ut mot sin ytterdörr, för att se om den följer efter honom igen. Ifall den gör det är det ju någon bugg på Apples sida. Karl ser hur den lilla blå pricken följer med honom men några meter innan vänder den och går tillbaka till köksbordet inge.
Karl blir fundersam och kollar på breddgraderna, för att se höjdskillnaden. Till hans stora förvåning så upptäcker han att pricken på kartan är drygt 4 meter över marknivån. Men hans lägenhet är ju på 8de våningen. Karl går ivrigt fram till köksbordet igen han ställer ner datorn på bordet och går för att ta på sig jackan. Det måste ju vara någon från första våningen som han hans telefon tänker han. Karl tar på sig sina skor, tar med dator i högsta hugg och lämnar lägenheten. Med grå mjukisbyxor, röd T-shirt och finskor. Håller han sin dator i famnen. Den lilla smutsiga hissen gnisslar sig ner hela vägen, han speglar sig i de ner klottrade och smutsiga speglarna. Lite diskret försöker han fixa till sitt korta rufsiga hår. Shit jag är ju helt förstörd, kommer ju skrämma folk om jag ser ut så här. Karl blir lite osäker på om han måste ha med sig sin plånbok, fast det går kanske går bara att bara beskriva innehållet och koden på telefonen. Hissen stannar knakande och hackigt på nedersta våningen, han kliver försiktigt ur.

- humm... säger han tyst för sig själv.

Han smyger fram i den kalla lägenhetskorridoren, det luktar allt ifrån nybakade bullar till gamla blöjor. En lukt som är svår att sätta fingret på. Karl sneglar på datorskärmen för att se vart på kartan telefonen är exakt. Det kan vara mellan tre olika dörrar, han tittar på dem sedan på kartan. För säkerhets skull uppdaterar han sidan en gång, sidan börjar ladda och sedan kommer ett error medlande upp.

- Fan, säger han tyst och irriterat för sig själv.

Inget trådlöst internet i världen funkar från 8de våningen ner till första, det kunde man ju tänkt på innan man uppdaterar. Karl samlar mod till sig och går bestämt fram till den mittersta dörren, han knackar försiktigt. Men ingen öppnar så han blir lite osäker kanske är det högra dörren, ja så måste det vara tänker han. Försiktigt går han fram till den och knackar lite försiktigt, sedan knackar han hårt. Karl väntar någon sekund sedan, ringer han hårt på den slitna lilla ring klockan. Det ekar ut i korridoren. Det klara, nästan skärande ringandet avbryts tvärt. Dörren öppnas i ett ryck så att Karl tappar nästan sin dator. Det är en stor och mycket muskulös vit man, han har en lång tribales som sträcker sig över hela hans vänstra arm upp mot nacken och ryggen. Han bär ett alldeles för litet vitt linne som ser ut att spricka när som helst, varenda kontur på hans överkropp kan man se utan ansträngning. Med sina militär mjukisbyxor kliar han sig i skrevet, han ser ut som en riktig skinnskalle. Karl fångar datorn med nöd och näppe, han får balansen igen och ler mot den stora mannen som säger irriterat.
- Va vill du?, varför, i hela helvete plingar så jävligt!?

- hehe...aaa, asså, jag letar efter min Iphone, har du sett den? svarar Karl med lite nervös.

- Nej! Svarar mannen

Han är på väg att slänga igen dörren i ansiktet på Karl, när han ångrar sig. Mannen håller den lite öppen och säger mycket försiktigt samtidigt som han försöker hålla nere sin irritation.

- plingar du en gång till och väcker Lillen här!... så vet jag inte vad jag gör med dig! Okej?

Karl tittar på honom innan han svarar försiktigt,

- okej, men du har inte set en Vit Iphone?

Mannen tittar på honom, han ler en sekund mot Karl innan han avbryter leendet och säger bestämt.

- Nej! Sedan stänger han igen dörren försiktigt och Karl kan höra hur han låser massa olika lås.


Karl går försiktigt fram till den mittersta dörren igen, han sneglar på datorn och klickar tillbaka så att hemsidan blir som den blev innan han uppdaterade. Karl tittar på kartan som kommer upp lite hakande. Sedan tittar han på den mittersta dörren igen, vågar han ringa igen. Karl vill ju inte väcka skinnskallens bebis. Kanske det är i den vänstra dörren längre bort. Tänker han och går bort till den dörren, han vågar inte riktigt ringa på. Han vet ju inte hur lätt en bebis vaknar. Karl knackar, lite försiktigt på den vänstra dörren. Han tittar sig omkring och knackar en gång till. Men ingen öppnar, han ser den smutsigt vita knappen till ringklockan. Va kan det skada om jag ringer lite försiktigt, tänker han. Karl trycker lite försiktigt på den, så att det inte ska eka i hela korridoren. Det ringer lite försiktigt, men utan resultat. Karl trycker lite hårdare. Ett skärande ringande ekar hela vägen ut i korridoren och knappen fastnar. Ringandet hakar upp sig och slutar inte att ringa, Karl försöker få knappen att lossna, han trycker in den och vikar den fram och tillbaka. Det ringer högre och högre. Ringande slutar inte fören någon kväver ringklockan på insidan, samtidigt som dörren öppnas.
Ut kommer en liten söt Gumma, hennes hår är silver-gråt och hon har små runda glasögon på sig. Tanten har en röd filt över sin gråa kofta, hon drar den över sin axel. Som om hon fryser. Hon tittar på honom och med en skakande hand rättar hon till glasögonen för att se bättre.
Karl ler vänligt och säger försiktigt,

- Hej, du råkar inte ha hittat en telefon?

Tanten tittar på honom som om hon inte hörde, Karl säger en gång till lite högre och artigare,

- Ursäkta, Mitt namn är Karl och jag letar efter min telefon,

Hon drar igen dörren igen dörren mitt i ansiktet på honom, med en hög smäll som ekar längs korridoren.
Förvånat tittar Karl på den stängda dörren. Va fan, tänker han. Undrar vad jag gjorde för fel, han ringer igen på klockan. Gumman måste ju ha hans telefon.
Det ringande ljudet ekar ännu en gång i den allt kallare korridoren. Ljudet kvävs för andra gången och dörren öppnas.
Tanten ser orolig och irriterad ut på samma gång,

- Jag vill inte ha någonting unge man, kan du förstå det? Säger hon ilsket. Gumman smäller igen dörren, hårdare än innan. Karl hinner inte ens öppna munnen och smällen ekar i korridoren. Han blir irriterad och ringer ännu hårdare. Tanten kväver ringandet som ekar ut i hela korridoren för en tredje gång.
Hon öppnar dörren och suckar djupt, Karl ler ansträngande och säger så artigt han kan.

- Hej, jag vill inte sälja något, jag vill... Men Tanten avbryter honom innan han ens inner säga klart meningen.

- Jag vet vad du vill och jag vill inte ha något, kan du inte bara förstå det. Säger hon mycket upprört.

Karl anstränger sig hårdare för att le snällt, så artigt han kan säger han.

- jag vill inte sälja någonting, jag letar efter min telefon.

- Jag vill inte ha någon telefon, okej! Hon smäller igen dörren så det ekar, Karl suckar irriterat. Han bitter ihop och ska precis ringa en gång till, när han hör ett högt och gällt bebisskrik. Skriket kommer från Skinnskallens dörr. Gumman öppnar dörren igen.

- Om du ringer en gång till ringer jag polisen är det förstår? Sedan smäller hon igen dörren riktigt hårt, när det ekande ljudet har lagt sig. Hör han hur det höga gallskriker ännu tydligare. Karl ber tyst för sig själv, hoppas det inte är Skinnskallens unge. Precis när han gör detta öppnas hans dörr.
Där står han, den tatuerade mannen verkar vara allt annat än glad. Karl vågar knappt titta på honom. Han hör bara hur bebis skriket blir högre och högre. Skinnskallen bitter ihop för att inte skälla på honom, han säger sammanbitet samtidigt som han försöker överösta skriket från sin lägenheten.

- Sa inte jag åt dig att ge fan i att ringa och smälla i dörrarna!

Karl ler generat åt den ilskan Mannen, han håller datorn framför sig som skydd. Med ett fast krampaktigt grep om datorn säger han, med darrande röst till Skinnskallen.


------------------------------------------------------SLUT------------------------------------------







Tredje delen kommer i morgon kära vänner.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar