------------------------------------------------Andra delen ----------------------------------------
Karl
tittar på Doktorn, hans gråa rufsiga hår påminner om en galen
professor. Han ser inte ut som någon Doktor. Men Karl har heller
aldrig riktigt träffat en Doktor. Han tittar sedan på broschyrerna,
sedan svarar han.
-
Va....humm, jag förstår inte....va försöker du säga? Va ska jag
med dessa till.
-
Karl, du kommer inte leva så länge till, vi ger dig högst en
månad. Han lägger en hand på Karls axel och fortsätter tröstande,
-
Dessa broschyrer är till dig, din familj nära och kära. Jag råder
dig till att åka hem, träffa de du älskar och berätta för dem.
Okej.
Karl
kan inte fatta det han precis hörde, all luft går ur honom. Han
skruvar lite på sig och han får en enorm smärta från ärret.
Doktorn säger någonting till honom, men Karl hör inte vad han
säger. Han får ett visitkort i av doktorn, det står Psykoterapeut
på det. Doktorn reser sig upp han nickar mot Karl och ger honom ett
löst men bestämt handslag, denna gången.
-
Lycka till nu, det är bara att ringa det direktnumret där. Så får
du prata med en psykolog som vet mer ingående vad det är du kommer
gå igenom. Det är bara för dig att åka hem nu, så fort som
möjligt.
Doktorn
ler snällt mot honom sedan tar han sin röda mapp och går fort ut
ur rummet.
Karl
ligger kvar i sängen, han tittar på sitt lilla ärr. Enorm smärta
isar genom hans kropp, bara han snuddar vid det med sina
fingertoppar. Försiktigt reser han sig upp ur sängen, staplande går
han barfota fram på det kalla grå blåa golvet. Karl öppnar den
vita garderoben, han tar ut sin svarta hockey bag och ställer den på
golvet. Va konstigt tänker han, undrar vem som har burit hit den.
Han den tar ut sina jeans och tar försiktigt på sig dem. Karl
försöker fokusera tankarna på något annat, samtidigt som han
smärtsamt tar på sig sin röda T-shirt. Han gör allt att för att
inte snudda ärret. Efter att han smärtsamt har tagit på sig
strumporna försöker han knyta skona, första knuten går bra. Men
att knyta den andra är enormt plågsamt, han böja sig fram så att
knät kommer emot hans ärr. Isande smärta, sprider sig genom
kroppen och fyller hans ögon med tårar. Karl biter ihop och knyter
snabbt en knut. Allt för att inte bryta ihop här och nu.
Han
reser sig stelt upp, tar ett djupt andetag och försöker glömma den
otroliga smärtan. Han pressar ner broschyrerna i väskan och går
försiktigt ut i en av sjukhusets långa korridorer. Den vanilj vita
korridoren med rum på båda sidorna sträcker ut sig, det gråa
golvmatta är som en lång asfaltsväg. längst bort är en dörr,
där solens strålar in. Kar kan knappt bärga sig. Haltande går han
försiktigt genom korridoren, han tittar ner på sina skor. Varje
steg känns annorlunda, han försöker blinka bort tårarna som
fyller hans ögon. Nej, tänker han när han ser att hans knut går
upp. Fan, han försöker kasta runt snörena så att de knyter sig
igen.
Men
knuten går upp ännu snabbare, han måste stanna och knyta den. Han
drar en djup suck och tittar ut över den tomma korridoren. Karl
tittar sedan sig omkring men det finns ingen som kan knyta den åt
honom. Han tar några staplande steg framåt. Men han måste knyta
skon. Karl försöker försiktigt böja sig ner, han sträcker ut
armarna så långt han kan mot sin sko. Men når inte ner, han måste
gå ner på knä, Karl tar modet till sig.
Klumpigt
faller ha han ner på knä. Karl kan känna sina jeans skrapa mot det
onda ärret. Han biter ihop så hårt han kan, blod smack i munnen.
Han knyter försiktigt skon och drar åt så hårt han kan. Han tar
ett djupt andetag och torkar sina tårfyllda ögon. En rumsdörr står
på glänt precis bredvid honom, genom springan ser han en tjej ligga
i en säng. Blont långt lockigt hår, blåa ögon. Hennes ögon
fylls med tårar och hon ser ut att inte riktigt fatta vad hon hör.
Karl hukar sig lite framåt, han glömmer helt bort smärtan i ärret.
Bredvid den vackra tjejen står Doktorn. Samma doktor som pratade med
honom, undrar vad han säger. Det ser ut som hon hör precis samma
sak som Karl hörde, hon tar emot några broschyrer. Tjejens blick är
tom, precis som Karls var. Tjejen flyttar sina tårfyllda ögon ut
mot den gläntande dörren, genom en springa får hon syn på någon.
Det är en ung man med klarblåa ögon och ljusbrunt hår, hon torkar
sina tårfyllda ögon.
Karl
ser att hon får syn på honom, hans hjärta skuttar till. Karl reser
sig snabbt upp och känner en enorm smärta från ärret, smärtan
väller över honom. Han tappar andan och tar två snabba steg framåt
innan han lutar sig vilande mot vägen.
När
hon torkat sina tårfyllda ögon och tittar igen, är Karl borta. Hon
sluter ögonen och tittar ner på broschyrerna, hon precis har fått.
Karl
lyckas ta sig ut ur sjukhuset, han träffas av solens varma
vårstrålar. Han hade aldrig njutit av solens så mycket innan. De
gråa molnen är borta och en frisk höst vind slår honom lätt i
ansiktet. Karl tar ett djupt andetag och går fram till en taxi, han
sätter sig i bilen och åker hem.
Karl
låter sig bländas av solen, medan han vilar huvudet mot den kalla
fönsterrutan. Hela taxin lyser upp varje gång den kommer ut i
solen, mellan höghusen. När han sluter ögonen går det från ljusa
skimrande färger till kolsvart varje gång bilen kommer i skuggan
igen. Han vill bara komma hem, tanken att vara hemma vore en sån
fantastisk lättnad tänker han.
Taxin
kör in i bland de stora lägenhetshusen, här är alla hus runt 8
till 12 våningar. En riktig betongjungel, bilen stannar i skuggan av
ett höghuset. Karl kliver snabbt ut och solen går snart ner,
skyndar han sig upp till sin lägenhet på 8de våningen. Kan han se
solen gå ner över området. Han stänger bildörren och ska precis
börja gå när Taxichauffören ropar,
- Du!
Detta är ingen gratis taxi!
Karl
stannar vänder sig och och går fram till taxichauffören,
- Oj,
förlåt jag tänkte inte... här. Han räcker fram en hundralapp
till chauffören.
Efter
det går Karl i raskt takt in i hyreshuset och mot hissen.
Inne
i korridorerna mellan lägenheterna luktar det allt från gammal mat
till nybakat. Det luktar levande på något sätt och man får
känslan av att det bor folk i huset. Något Karl aldrig hade
uppskattat innan, han tänkte på hur många olika separata liv det
finns här. Bara i detta huset, hur många av dessa människorna som
aldrig har sett varandra tidigare. Han tar den smutsiga orange- bruna
hissen upp till högsta våningen, han vågar knappt titta in i de
smutsiga speglarna som är ner klottrade med gamla tags. Karl kliver
ur hissen när den stannar abrupt. Han gör som han alltid har gjort.
Smyger fort upp till sin mörkbruna lägenhetsdörr låser upp och
ser sig om. Som en ninja flyger han in i lägenheten och stänker
fort dörren efter sig. Lika fort som han stänger och låser, så
tänder han lampan. Här inne är han säker, här inne kan han göra
precis vad han vill. Karl känner sig fri, han suckar djupt och
lutar sig med ryggen emot dörren.
Han
kastar nycklarna på den svarta byrån som står mitt emot
hatthyllan, han tar av sig jackan och hänger upp den. Långsamt går
han in i köket, det är en liten etta. Tar av sig jeansen, och drar
försiktigt på sig sina gråa Adidas mjukisbyxor. Karl sätter sig
ner vid köksbordet och tittar ut, här brukar han alltid se
solnedgången. Men nu har han redan missat den, han suckar och
drömmer sig bort. Vad ska han göra, alla drömmar, alla
förhoppningar. Allt sånt är borta, han reser sig upp och går för
att hämta broschyrerna i hockey bagen. Karl tittar på dem, han
suckar igen. Sedan tar han med den svarta bagen och sätter sig vid
köksbordet. Han tänder lampan i fönstret, riktar den vit röd
rutiga lampskärmen så han kan läsa bättre. Bagen ställer han
bredvid sig sedan öppnar han den första broschyren” Att möta
döden”
Han
tittar bara på texten utan att läsa, Karl lägger ner broschyren på
bordet tittar ut över köket. Han borde diska, det ser ut som fan.
Några smutsiga tallrikar, från veckans lunch och frukosten. På
bordet ligger bröd och kaksmulor från flera veckor. Karl bor i en
riktig ungkarlslya, affischer från diverse tv-spel hänger på
vägarna i rummet. I köket är väggarna nästan tomma. Han känner
något konstigt inom sig, alla känslor bara bubblar. Mellan
förtvivlan, hat, ensamhet, kärlek , lycka och rädsla. Ögonen
tårar sig, allt blir ofokuserat och börjar skimra sig. Karl öppnar
en broschyr och lägger ner ansiktet i den, han börjar gråta. Han
skriker ut allt vad han kan, snörvlar sig och känner hur de stora
tårarna rinner ner mellan sidorna. Han försöker fokusera på allt
hemsk som han kan komma på, allt sorgligt som han någonsin upplevt.
Allt det som gör han ledsen. Han sitter där själv i lägenheten,
alldeles ensam. Ingen kan höra han, ingen kan veta vad han känner.
Karl kommer dö, det var inte alls såhär han hade tänkt sig det.
Han skriker ut sin förtvivlan, kippande efter andan tänker han på
så många saker han kunde gjort annorlunda. Alla gånger han
fantiserat om att råka bli dödad över en dispyt eller att köra
ihjäl sig. Allra mest vill han dö av ålder, tänk att bara bli
gammal och få dö med massa människor runtomkring sig. Det skulle
han vilja, man vill ju inte dö när man är 24. Karl torkar sina
ögon, han tittar på häftet som han har gråtit på, det är
alldeles blött. Han tittar på rubriken till det blöta häftet som
han precis har grått sönder ”Familjerådgivning och handläggning
för de avlidna”. Han måste ringa sin mamma, hon måste ju få
veta. Shit, undra hur hon kommer ta det, tänker han samtidigt som
han börjar leta efter sin Iphone. Han tittar igenom fickorna, men
kan inte hitta den.
Han
tar upp bagen på bordet, sedan börjar han rota runt i den. Efter
att ha känt runt i hela bagen utan att hitta den blir han
frustrerad. Karl vänder hockey bagen upp och ner på köksbordet
sedan rotar han igenom allt. Handduken kastar han iväg, sin vita
smutsiga T-shirt han hade på sig innan och de blöta bad shorts
lägger han åt sidan så att de inte hamnar på broschyrerna.
Schampot, parfymen och deon är det sista som ramlar ur bagen. Nu är
den tom, han öppnar alla småfack. Sedan vänder han den upp och ner
för att skaka ur det sista, men ingen Iphone. Bara några små
kvitton och ett tuggummipaket ramlar ut. Besviket sätter sig Karl
ner igen, han känner smärtan från ärret. Han lutar sig tillbaka
och tittar upp i taket, varför jag tänker han. Varför just jag,
varför ingen annans telefon. Varför min, han kommer på vad den
tykna blonda killen från omklädningsrummet sa till honom. Man kan
ju leta upp sin telefon på ”find my Iphone” hemsidan. Karl reser
sig försiktigt för att inte komma åt det smärtsamma ärret. Han
går fort ut mot den blåa soffan, tänder lampan i rummet och hämtar
sin svarta Asus dator. Den ligger på det vita lilla soffbordet från
Ikea. Han drar ut alla sladdar ur datorn och tar med den till
köksbordet. Som på film kastar han nästan ner all skit från
köksbordet, som hamnar på golvet. Han sätter sig försiktigt ner
vid det nästan tomma bordet, han slår på datorn som startar efter
någon minut. Det är en ganska sliten 15 tums laptop. På baksidan
är den fylld med alla möjliga klistermärken, från olika märken,
kläder och butiker. Inga personliga klistermärken. Bara märken
från märkessaker, som man får med när man köper något från
visa sidor på internet. Efter att ha stängt ner alla program som
automatiskt startas med datorn, kan han öppna Google.
Han
skriver in Find my Iphone och hittar snabbt att sidan inte heter find
my Iphone. Men han hittade vad han letade efter, Karl fyller ivrigt i
namn och lösenord. Sedan söker han efter sin telefon, en lång
stund går medans sidan söker efter telefonen. Han sitter helt
fokuserad och tittar på kartan som visas. Efter en stund står det
”klar”på skärmen och kartan zomas in. På kartan visar hans
hus, precis där han sitter. Karl tittar sig om kring sedan blir han
lite irriterad, han söker en gång till. Kartan fastnar precis på
samma ställe igen. Den lilla ljusblå pricken som representerar hans
Iphone är precis där han är, men telefonen är inte där. Karl
rotar runt bland de sakerna som ligger kvar på bordet, han tittar
underbordet där han kastade ner allting. Efter att ha rotar igenom
hockey bagen igen. Tittar han sedan på kartan igen och ser att den
lilla blåa pricken rör på sig. Karl stelnar till när han ser att
den rör sig, bort mot hans ytter dör, han tittar ut mot dörr men
ser inget. Han sneglar mot kartan på skärmen igen och ser att den
är på väg tillbaka mot honom. Karl är helt själv i lägenheten
så han börjar bli lite mörkrädd. Men det måste vara något lagg,
tänker han. Karl reser sig upp och vrider datorn mot dörren sedan
går han försiktigt ditt. Han ser att pricken följer efter honom
halvvägs. Han tar sin dator och går ut mot soffan, bort mot sin
säng. Ifall det laggar borde ju priken följa efter honom. Han står
där och tittar ut över lägenheten. Lägenheten är ovanligt
välstädad, bara några jeans och ett par sockas som inte ligger i
den vita tyg tvättkorgen. Sängen är obäddad och i den ligger lite
kläder, men för Karl är det lagom välstädat. Han går snabbt
fram och tänder en extra lampan tvärs över rummet, Karl tittar
snabbt på kartan igen och ser att telefonen gör något liknande.
Han går försiktigt med sin dator ut mot sin ytterdörr, för att se
om den följer efter honom igen. Ifall den gör det är det ju någon
bugg på Apples sida. Karl ser hur den lilla blå pricken följer med
honom men några meter innan vänder den och går tillbaka till
köksbordet inge.
Karl
blir fundersam och kollar på breddgraderna, för att se
höjdskillnaden. Till hans stora förvåning så upptäcker han att
pricken på kartan är drygt 4 meter över marknivån. Men hans
lägenhet är ju på 8de våningen. Karl går ivrigt fram till
köksbordet igen han ställer ner datorn på bordet och går för att
ta på sig jackan. Det måste ju vara någon från första våningen
som han hans telefon tänker han. Karl tar på sig sina skor, tar med
dator i högsta hugg och lämnar lägenheten. Med grå mjukisbyxor,
röd T-shirt och finskor. Håller han sin dator i famnen. Den lilla
smutsiga hissen gnisslar sig ner hela vägen, han speglar sig i de
ner klottrade och smutsiga speglarna. Lite diskret försöker han
fixa till sitt korta rufsiga hår. Shit jag är ju helt förstörd,
kommer ju skrämma folk om jag ser ut så här. Karl blir lite osäker
på om han måste ha med sig sin plånbok, fast det går kanske går
bara att bara beskriva innehållet och koden på telefonen. Hissen
stannar knakande och hackigt på nedersta våningen, han kliver
försiktigt ur.
-
humm... säger han tyst för sig själv.
Han
smyger fram i den kalla lägenhetskorridoren, det luktar allt ifrån
nybakade bullar till gamla blöjor. En lukt som är svår att sätta
fingret på. Karl sneglar på datorskärmen för att se vart på
kartan telefonen är exakt. Det kan vara mellan tre olika dörrar,
han tittar på dem sedan på kartan. För säkerhets skull uppdaterar
han sidan en gång, sidan börjar ladda och sedan kommer ett error
medlande upp.
-
Fan, säger han tyst och irriterat för sig själv.
Inget
trådlöst internet i världen funkar från 8de våningen ner till
första, det kunde man ju tänkt på innan man uppdaterar. Karl
samlar mod till sig och går bestämt fram till den mittersta dörren,
han knackar försiktigt. Men ingen öppnar så han blir lite osäker
kanske är det högra dörren, ja så måste det vara tänker han.
Försiktigt går han fram till den och knackar lite försiktigt,
sedan knackar han hårt. Karl väntar någon sekund sedan, ringer han
hårt på den slitna lilla ring klockan. Det ekar ut i korridoren.
Det klara, nästan skärande ringandet avbryts tvärt. Dörren öppnas
i ett ryck så att Karl tappar nästan sin dator. Det är en stor och
mycket muskulös vit man, han har en lång tribales som sträcker sig
över hela hans vänstra arm upp mot nacken och ryggen. Han bär ett
alldeles för litet vitt linne som ser ut att spricka när som helst,
varenda kontur på hans överkropp kan man se utan ansträngning. Med
sina militär mjukisbyxor kliar han sig i skrevet, han ser ut som en
riktig skinnskalle. Karl fångar datorn med nöd och näppe, han får
balansen igen och ler mot den stora mannen som säger irriterat.
- Va
vill du?, varför, i hela helvete plingar så jävligt!?
-
hehe...aaa, asså, jag letar efter min Iphone, har du sett den?
svarar Karl med lite nervös.
-
Nej! Svarar mannen
Han
är på väg att slänga igen dörren i ansiktet på Karl, när han
ångrar sig. Mannen håller den lite öppen och säger mycket
försiktigt samtidigt som han försöker hålla nere sin irritation.
-
plingar du en gång till och väcker Lillen här!... så vet jag inte
vad jag gör med dig! Okej?
Karl
tittar på honom innan han svarar försiktigt,
-
okej, men du har inte set en Vit Iphone?
Mannen
tittar på honom, han ler en sekund mot Karl innan han avbryter
leendet och säger bestämt.
-
Nej! Sedan stänger han igen dörren försiktigt och Karl kan höra
hur han låser massa olika lås.
Karl
går försiktigt fram till den mittersta dörren igen, han sneglar på
datorn och klickar tillbaka så att hemsidan blir som den blev innan
han uppdaterade. Karl tittar på kartan som kommer upp lite hakande.
Sedan tittar han på den mittersta dörren igen, vågar han ringa
igen. Karl vill ju inte väcka skinnskallens bebis. Kanske det är i
den vänstra dörren längre bort. Tänker han och går bort till den
dörren, han vågar inte riktigt ringa på. Han vet ju inte hur lätt
en bebis vaknar. Karl knackar, lite försiktigt på den vänstra
dörren. Han tittar sig omkring och knackar en gång till. Men ingen
öppnar, han ser den smutsigt vita knappen till ringklockan. Va kan
det skada om jag ringer lite försiktigt, tänker han. Karl trycker
lite försiktigt på den, så att det inte ska eka i hela korridoren.
Det ringer lite försiktigt, men utan resultat. Karl trycker lite
hårdare. Ett skärande ringande ekar hela vägen ut i korridoren och
knappen fastnar. Ringandet hakar upp sig och slutar inte att ringa,
Karl försöker få knappen att lossna, han trycker in den och vikar
den fram och tillbaka. Det ringer högre och högre. Ringande slutar
inte fören någon kväver ringklockan på insidan, samtidigt som
dörren öppnas.
Ut
kommer en liten söt Gumma, hennes hår är silver-gråt och hon har
små runda glasögon på sig. Tanten har en röd filt över sin gråa
kofta, hon drar den över sin axel. Som om hon fryser. Hon tittar på
honom och med en skakande hand rättar hon till glasögonen för att
se bättre.
Karl
ler vänligt och säger försiktigt,
-
Hej, du råkar inte ha hittat en telefon?
Tanten
tittar på honom som om hon inte hörde, Karl säger en gång till
lite högre och artigare,
-
Ursäkta, Mitt namn är Karl och jag letar efter min telefon,
Hon
drar igen dörren igen dörren mitt i ansiktet på honom, med en hög
smäll som ekar längs korridoren.
Förvånat
tittar Karl på den stängda dörren. Va fan, tänker han. Undrar vad
jag gjorde för fel, han ringer igen på klockan. Gumman måste ju ha
hans telefon.
Det
ringande ljudet ekar ännu en gång i den allt kallare korridoren.
Ljudet kvävs för andra gången och dörren öppnas.
Tanten
ser orolig och irriterad ut på samma gång,
- Jag
vill inte ha någonting unge man, kan du förstå det? Säger hon
ilsket. Gumman smäller igen dörren, hårdare än innan. Karl hinner
inte ens öppna munnen och smällen ekar i korridoren. Han blir
irriterad och ringer ännu hårdare. Tanten kväver ringandet som
ekar ut i hela korridoren för en tredje gång.
Hon
öppnar dörren och suckar djupt, Karl ler ansträngande och säger
så artigt han kan.
-
Hej, jag vill inte sälja något, jag vill... Men Tanten avbryter
honom innan han ens inner säga klart meningen.
- Jag
vet vad du vill och jag vill inte ha något, kan du inte bara förstå
det. Säger hon mycket upprört.
Karl
anstränger sig hårdare för att le snällt, så artigt han kan
säger han.
- jag
vill inte sälja någonting, jag letar efter min telefon.
- Jag
vill inte ha någon telefon, okej! Hon smäller igen dörren så det
ekar, Karl suckar irriterat. Han bitter ihop och ska precis ringa en
gång till, när han hör ett högt och gällt bebisskrik. Skriket
kommer från Skinnskallens dörr. Gumman öppnar dörren igen.
- Om
du ringer en gång till ringer jag polisen är det förstår? Sedan
smäller hon igen dörren riktigt hårt, när det ekande ljudet har
lagt sig. Hör han hur det höga gallskriker ännu tydligare. Karl
ber tyst för sig själv, hoppas det inte är Skinnskallens unge.
Precis när han gör detta öppnas hans dörr.
Där
står han, den tatuerade mannen verkar vara allt annat än glad. Karl
vågar knappt titta på honom. Han hör bara hur bebis skriket blir
högre och högre. Skinnskallen bitter ihop för att inte skälla på
honom, han säger sammanbitet samtidigt som han försöker överösta
skriket från sin lägenheten.
- Sa
inte jag åt dig att ge fan i att ringa och smälla i dörrarna!
Karl
ler generat åt den ilskan Mannen, han håller datorn framför sig
som skydd. Med ett fast krampaktigt grep om datorn säger han, med
darrande röst till Skinnskallen.
------------------------------------------------------SLUT------------------------------------------
Tredje
delen kommer i morgon kära vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar